brättegården del 3
Första dagen på mina nya mediciner. Den första var några, droppar teralen, den andra mins jag inte vad den hette och den tredje var, efektzor. Läkaren talade om mig för att jag skulle nog må illa och känna mig konstig dem första dagarna, och ja, han hade rätt. Jag kände mig helt vilsen, kändes som ja inte kunde kontrollera mina tankar eller mig själv. Kände mig ovanligt lugn. Personalen sa till mig att jag slapp gå i skolan i några dagar till jag började vänja mig. Åhhh, kände att det va nog de ända positiva med medicinen..
Dagarna gick och jag började vänja mig vid medicinen. Då var det dags att börja i skolan igen. hade varken ork eller lust att gå. Fast jag åt medicin så kändes det inte som dem fick mig att må bättre. Jag ville inte äta dem mer, kände att jag blev någon jag inte var. Log kvar i sängen den dagen och vägrade gå upp. Jörgen kom in i mitt rum och skrek, här är det inte du som bestämmer. Säger vi att du ska till skolan så går du till skolan utan att bråka. Jag hade ingen ork att ens skrika tillbaka. tittade bara på honom och sa, dra åt helvette, du och alla andra som slickar din röv. Han som vanligt tog tag i min arm och drog mig ur från sängen, släpade ut mig från huset och direkt till isoleringen. Jag hade ingen ork att streta emot, så jag släpades med utan att göra motstånd. Jörgen slängde in mig i isoleringen och där log jag på golvet och bara garvade. Jag garvade för jag inte kunde gråta. Jag bara log kvar på golvet. Hade ingen ork att skrika, eller banka på dörren som alla andra gånger. Jörgen kom och öppnade efter en bra stund och sa, fattar du nu vem som bestämmer? Jag tittade bara på honom och skrattade. Han blev så frusterad över att jag inte blev arg så han smällde igen dörren igen och lät mig vara kvar ett tag till.
Några timmar till gick så kom en annan personal och öppnade dörren och sa att fick komma ut igen. gick ut och promenerade ner. Gick in i stugan och såg Jörgen, Sara och dem andra ungdomarna sitta och äta middag. Gick förbi och skrattade åt dem och hoppades att dem alla skulle sätta i halsen och dö. Gick in i mitt rum , tog fram min gömde hyvel och skar mig på armen igen. skar och skar fick aldrig nog, det fanns inget skönare att bara sitta i sin ensamhet och skära sig själv, se så mycket blod komma ifrån din arm. Veta att du har skadat dig själv är en obeskrivlig känsla. Sen som vanligt gick jag in i toan, torkade bort allt blod på armen och golvet. Tog på mig en tröja och gick ut till dem andra. Såg på när dem andra satt och kollade på tv, vissa spelade spel och dem anda var ute och rökte.
Personalen kom ut och ropade att det var dags att gå in i rummen nu inför kvällen. Nu var de dags att stänga ner allt och lägga sig. Klockan var 21.00. Jag stod i köket och spolade vattnet när Jörgen kom och sa att jag e tvungen att gå in i rummet. Jag sa, ja, jag ska först dricka vatten eftersom jag inte får ta med mig glaset in i mitt rum. Då svarade han, Ja, men skynda dig. Det sa han för att han slutade sitt pass klockan 22.00. ja sa, jag tänker inte stressa ihjäl mig. Hällde upp glaset och satte mig vid köksbordet och drack as långsamt. Jörgen stod bredvid och sa, skynda, kom igen, snabbare. Du ska vara på ditt rum nu. Jag tittade bara på honom och drack ännu långsammare. Då sa Jörgen, om du inte dricker snabbare så får du ingen mer vatten. Svarade honom, du, jag har all rätt i världen att dricka vatten, vill jag dricka långsamt så gör jag det. Ert fel att jag inte får ta in glas i mitt rum längre. Då blev Jörgen så förbannad att han tog tag i mitt hår dunkade in mitt huvud in i kylskåpet som stod framför köksbordet, höll fortfarande fast i mitt hår och släpade ut mig. Jag fick så ont i mitt huvud så hade knappt någon kraft att göra motstånd. Efter han hade dragit ut mig ut från stugan så försökte jag sparka efter honom, försökte sparka han i skrevet och fick in en smäll så han skrek till, då sparkade han tillbaka flera spark att jag fick så ont att jag skrek högt av smärta. Sara, återigen tittade hon bara på utan att göra något. Hon visste mycket väl att det han gjorde idag var JÄTTE FEEEL!! Men ändå gjorde hon inget åt saken, inte ens sa åt honom att sluta. Han stod där och sparakade och sparkade och han kunde inte sluta. Sen drog han upp mig till isoleringen, skrek fortfarande av smärta men ingen kunde höra mig. Inne på isoleringen fortsatte jag skrika och skrika, ville att någon från dem andra avdelningarna skulle höra mig och komma. Jag hade så ont, kunde inte beskriva min smärta. Kände att nu måste jag göra något åt saken. Nu var jag tvungen att döda någon av dem. Helst ville jag döda Jörgen, men det skulle bli svårt. Frågade mig själv vilket som va värst. Att dem som slår eller den som står och tittar på utan att göra något åt saken. Ville att Sara skulle hamna i samma situation som jag. Jag fick sova i isoleringen den natten. Utan filt, och kallt blev det. Så kallt att jag inte kunde somna förrän min hjärna sa ifrån och somnade in. Vaknade av att dörren öppnades, där stod Jörgen. Han tittade på mig och sa, fattar du nu vem som bestämmer? jag spottade på honom och sa, du kommer vara död inom kort jag kommer aldrig låta en hora som du bestämma över mig, aldrig! Han sparakade mig och sa, ska du hota mig din skit och smällde igen dörren. Liggandes kvar och bara kände hur mitt hat växte och växte. Efter några timmar kom en av personalen och öppnade dörren och frågade mig ifall jag ville ha mat, jag svarade, nej, ska svälta igen så alla tror att ni inte har gett mig mat. Då svarade personalen, det kommer inte hålla i längden, det vet både du och jag och stängde igen dörren. timmarna gick sen kom en annan personal och öppnade dörren och sa, dags att komma ut. Gick upp och gick ut och såg att det var mörkt ute. Frågade vad klockan var, då var den 22.00. jaha sa jag, då har jag varit här inne i 24 timmar. då svarade personalen, ja det stämmer. Så är det när man inte följer reglerna. Jag bara tittade på henne och sa, Ja, jag vet. Och tänker fortsätta var olydig tills någon av oss dör. Hon tittade på mig och sa, Roba, ska du börja hota så får du gå tillbaka till isoleringen. Jag skrattade och frågade om hon var rädd, då sa hon, ja det är lite obehagligt att någon önskar ens död. jag skrattade och sa, du kan hålla dig lugn, dig kommer jag inte döda.
Jag slutade äta min medicin, och personalen blev tokiga på mig. Dem försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade. Kände att det var skönt att det fanns något jag kunde bestämma själv. Dem försökte muta mig med olika saker men inget funkade. De vägrade inse att jag inte ville gå på några mediciner. Nu va de dags för möte igen. Den här gången va min andra social sekreterare med. Där inne satt Jörgen, Sara och min social tant. Jörgen satt där och talade om hur mycket han tyckte om mig, och hur mycket han brydde sig om att det skulle funka för mig. Jag tittade på honom och sa, Jaha, därför du misshandlar mig varje pass du jobbar? Och Alltid framför Sara för du vet att hon är för feg för att göra något åt saken. Då blev det tyst och alla dem tre tittade på varandra som om jag vore en idiot. Så sa min soc, Roba, tycker du ska lugna ner dig nu. Är det jag som ska lugna ner mig skrek jag, din jävla hora. Hoppas ni alla dör en efter en och smällde igen dörren och sprang in i mitt rum. Det va aldrig någon ide att ta upp detta, för ingen trodde mig ändå. Fick leva med att bli misshandlad varje pass Jörgen jobbade.
När personal mötet var slut så kom social tanten in för att säga hejdå, jag skrek bara att hon kunde dra åt helvette. Att hon snart slutade jobbet och gick hem till sin familj och hade det bra medan jag log kvar här och blev misshandlad tack vare hennes placering på detta hem. Hon hade som vanligt aldrig något vettigt att svara mig så hon stängde dörren och åkte hem. Efter en stund kom Jörgen in i mitt rum och skrattade lite lätt och sa, fattar du fortfarande inte att ingen kommer tro dig, spelar ingen roll vad du säger. Jag tittade på honom och sa, nej jag vet att ingen tro mig jag. Därför kommer jag personligen döda dig. Då blev Jörgen arg och tog tag i min arm och släpade upp mig på isoleringen. Jag skrattade och sa, du går igång på att skicka mig till isolering. Du måste haft ett taskigt barndom. Du blev säkert mobbad hela din skolgång därför du tar igen allt på mig din hora. Han svarade mig inte men såg hur hans ögon blev svarta. Han slängde in mig i isoleringen och låste dörren. Jag log där inne och bara skrattade. Jag kände mig som ett psykfall som bara skrattar, hade inga känslor kvar. Fick inte fram några tårar fast jag ville gråta. Efter en stund så tog jag fram min hyvel som jag hade gömt i min ficka, för jag visste att jag skulle hamna här idag. Här kunde jag sitta ensam i flera timmar och bara skära mig i lugn och ro heeeeeeeela dagen. Och så blev det. Satt och skar mig så mycket att jag till slut inte hade någon kraft att fortsätta. Hade förlorat mycket blod och jag kände av det. Log där på golvet bredvid en stod blodpöl och kvar liggandes blev jag i många timmar. Efter några timmar öppnades dörren och där stod två av personalen som såg mig liggandes där och fick panik , de ena personalen hörde jag lite svagt skrika i panik och ringde efter en ambulans.
Ambulansen kom och tog med mig till sjukhuset. Där jag fick sy massa stygn till. Efter dem hade sytt klart så fick jag återvände igen till stugan. Fick gå raka vägen till mitt rum. Stannade där hela dagen. Log i mitt rum och försökte komma på något sätt att sätta stopp för detta. Vad är jag tvungen att göra för att dem skulle förflytta mig härifrån.
Dagarna gick och jag började vänja mig vid medicinen. Då var det dags att börja i skolan igen. hade varken ork eller lust att gå. Fast jag åt medicin så kändes det inte som dem fick mig att må bättre. Jag ville inte äta dem mer, kände att jag blev någon jag inte var. Log kvar i sängen den dagen och vägrade gå upp. Jörgen kom in i mitt rum och skrek, här är det inte du som bestämmer. Säger vi att du ska till skolan så går du till skolan utan att bråka. Jag hade ingen ork att ens skrika tillbaka. tittade bara på honom och sa, dra åt helvette, du och alla andra som slickar din röv. Han som vanligt tog tag i min arm och drog mig ur från sängen, släpade ut mig från huset och direkt till isoleringen. Jag hade ingen ork att streta emot, så jag släpades med utan att göra motstånd. Jörgen slängde in mig i isoleringen och där log jag på golvet och bara garvade. Jag garvade för jag inte kunde gråta. Jag bara log kvar på golvet. Hade ingen ork att skrika, eller banka på dörren som alla andra gånger. Jörgen kom och öppnade efter en bra stund och sa, fattar du nu vem som bestämmer? Jag tittade bara på honom och skrattade. Han blev så frusterad över att jag inte blev arg så han smällde igen dörren igen och lät mig vara kvar ett tag till.
Några timmar till gick så kom en annan personal och öppnade dörren och sa att fick komma ut igen. gick ut och promenerade ner. Gick in i stugan och såg Jörgen, Sara och dem andra ungdomarna sitta och äta middag. Gick förbi och skrattade åt dem och hoppades att dem alla skulle sätta i halsen och dö. Gick in i mitt rum , tog fram min gömde hyvel och skar mig på armen igen. skar och skar fick aldrig nog, det fanns inget skönare att bara sitta i sin ensamhet och skära sig själv, se så mycket blod komma ifrån din arm. Veta att du har skadat dig själv är en obeskrivlig känsla. Sen som vanligt gick jag in i toan, torkade bort allt blod på armen och golvet. Tog på mig en tröja och gick ut till dem andra. Såg på när dem andra satt och kollade på tv, vissa spelade spel och dem anda var ute och rökte.
Personalen kom ut och ropade att det var dags att gå in i rummen nu inför kvällen. Nu var de dags att stänga ner allt och lägga sig. Klockan var 21.00. Jag stod i köket och spolade vattnet när Jörgen kom och sa att jag e tvungen att gå in i rummet. Jag sa, ja, jag ska först dricka vatten eftersom jag inte får ta med mig glaset in i mitt rum. Då svarade han, Ja, men skynda dig. Det sa han för att han slutade sitt pass klockan 22.00. ja sa, jag tänker inte stressa ihjäl mig. Hällde upp glaset och satte mig vid köksbordet och drack as långsamt. Jörgen stod bredvid och sa, skynda, kom igen, snabbare. Du ska vara på ditt rum nu. Jag tittade bara på honom och drack ännu långsammare. Då sa Jörgen, om du inte dricker snabbare så får du ingen mer vatten. Svarade honom, du, jag har all rätt i världen att dricka vatten, vill jag dricka långsamt så gör jag det. Ert fel att jag inte får ta in glas i mitt rum längre. Då blev Jörgen så förbannad att han tog tag i mitt hår dunkade in mitt huvud in i kylskåpet som stod framför köksbordet, höll fortfarande fast i mitt hår och släpade ut mig. Jag fick så ont i mitt huvud så hade knappt någon kraft att göra motstånd. Efter han hade dragit ut mig ut från stugan så försökte jag sparka efter honom, försökte sparka han i skrevet och fick in en smäll så han skrek till, då sparkade han tillbaka flera spark att jag fick så ont att jag skrek högt av smärta. Sara, återigen tittade hon bara på utan att göra något. Hon visste mycket väl att det han gjorde idag var JÄTTE FEEEL!! Men ändå gjorde hon inget åt saken, inte ens sa åt honom att sluta. Han stod där och sparakade och sparkade och han kunde inte sluta. Sen drog han upp mig till isoleringen, skrek fortfarande av smärta men ingen kunde höra mig. Inne på isoleringen fortsatte jag skrika och skrika, ville att någon från dem andra avdelningarna skulle höra mig och komma. Jag hade så ont, kunde inte beskriva min smärta. Kände att nu måste jag göra något åt saken. Nu var jag tvungen att döda någon av dem. Helst ville jag döda Jörgen, men det skulle bli svårt. Frågade mig själv vilket som va värst. Att dem som slår eller den som står och tittar på utan att göra något åt saken. Ville att Sara skulle hamna i samma situation som jag. Jag fick sova i isoleringen den natten. Utan filt, och kallt blev det. Så kallt att jag inte kunde somna förrän min hjärna sa ifrån och somnade in. Vaknade av att dörren öppnades, där stod Jörgen. Han tittade på mig och sa, fattar du nu vem som bestämmer? jag spottade på honom och sa, du kommer vara död inom kort jag kommer aldrig låta en hora som du bestämma över mig, aldrig! Han sparakade mig och sa, ska du hota mig din skit och smällde igen dörren. Liggandes kvar och bara kände hur mitt hat växte och växte. Efter några timmar kom en av personalen och öppnade dörren och frågade mig ifall jag ville ha mat, jag svarade, nej, ska svälta igen så alla tror att ni inte har gett mig mat. Då svarade personalen, det kommer inte hålla i längden, det vet både du och jag och stängde igen dörren. timmarna gick sen kom en annan personal och öppnade dörren och sa, dags att komma ut. Gick upp och gick ut och såg att det var mörkt ute. Frågade vad klockan var, då var den 22.00. jaha sa jag, då har jag varit här inne i 24 timmar. då svarade personalen, ja det stämmer. Så är det när man inte följer reglerna. Jag bara tittade på henne och sa, Ja, jag vet. Och tänker fortsätta var olydig tills någon av oss dör. Hon tittade på mig och sa, Roba, ska du börja hota så får du gå tillbaka till isoleringen. Jag skrattade och frågade om hon var rädd, då sa hon, ja det är lite obehagligt att någon önskar ens död. jag skrattade och sa, du kan hålla dig lugn, dig kommer jag inte döda.
Jag slutade äta min medicin, och personalen blev tokiga på mig. Dem försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade. Kände att det var skönt att det fanns något jag kunde bestämma själv. Dem försökte muta mig med olika saker men inget funkade. De vägrade inse att jag inte ville gå på några mediciner. Nu va de dags för möte igen. Den här gången va min andra social sekreterare med. Där inne satt Jörgen, Sara och min social tant. Jörgen satt där och talade om hur mycket han tyckte om mig, och hur mycket han brydde sig om att det skulle funka för mig. Jag tittade på honom och sa, Jaha, därför du misshandlar mig varje pass du jobbar? Och Alltid framför Sara för du vet att hon är för feg för att göra något åt saken. Då blev det tyst och alla dem tre tittade på varandra som om jag vore en idiot. Så sa min soc, Roba, tycker du ska lugna ner dig nu. Är det jag som ska lugna ner mig skrek jag, din jävla hora. Hoppas ni alla dör en efter en och smällde igen dörren och sprang in i mitt rum. Det va aldrig någon ide att ta upp detta, för ingen trodde mig ändå. Fick leva med att bli misshandlad varje pass Jörgen jobbade.
När personal mötet var slut så kom social tanten in för att säga hejdå, jag skrek bara att hon kunde dra åt helvette. Att hon snart slutade jobbet och gick hem till sin familj och hade det bra medan jag log kvar här och blev misshandlad tack vare hennes placering på detta hem. Hon hade som vanligt aldrig något vettigt att svara mig så hon stängde dörren och åkte hem. Efter en stund kom Jörgen in i mitt rum och skrattade lite lätt och sa, fattar du fortfarande inte att ingen kommer tro dig, spelar ingen roll vad du säger. Jag tittade på honom och sa, nej jag vet att ingen tro mig jag. Därför kommer jag personligen döda dig. Då blev Jörgen arg och tog tag i min arm och släpade upp mig på isoleringen. Jag skrattade och sa, du går igång på att skicka mig till isolering. Du måste haft ett taskigt barndom. Du blev säkert mobbad hela din skolgång därför du tar igen allt på mig din hora. Han svarade mig inte men såg hur hans ögon blev svarta. Han slängde in mig i isoleringen och låste dörren. Jag log där inne och bara skrattade. Jag kände mig som ett psykfall som bara skrattar, hade inga känslor kvar. Fick inte fram några tårar fast jag ville gråta. Efter en stund så tog jag fram min hyvel som jag hade gömt i min ficka, för jag visste att jag skulle hamna här idag. Här kunde jag sitta ensam i flera timmar och bara skära mig i lugn och ro heeeeeeeela dagen. Och så blev det. Satt och skar mig så mycket att jag till slut inte hade någon kraft att fortsätta. Hade förlorat mycket blod och jag kände av det. Log där på golvet bredvid en stod blodpöl och kvar liggandes blev jag i många timmar. Efter några timmar öppnades dörren och där stod två av personalen som såg mig liggandes där och fick panik , de ena personalen hörde jag lite svagt skrika i panik och ringde efter en ambulans.
Ambulansen kom och tog med mig till sjukhuset. Där jag fick sy massa stygn till. Efter dem hade sytt klart så fick jag återvände igen till stugan. Fick gå raka vägen till mitt rum. Stannade där hela dagen. Log i mitt rum och försökte komma på något sätt att sätta stopp för detta. Vad är jag tvungen att göra för att dem skulle förflytta mig härifrån.