robishen.blogg.se

Efter en bra stund så började vi tro att dem verkligen inte kunde få upp dörren, då kändes det plötsligt som att vi hade makt över oss själva. Men det va bara de vi trodde. Vi började höra massa ljud utanför dörren och plötsligt så försvann hela dörren. Ja, nu har ni haft er lilla roliga, nu är det dags att gå in i ditt rum, roba. Sa den ena personalen. Vi båda tittade på varann och garvade. Dem försökte leta efter tändaren som vi hade haft. Ni får absolut inte röka på era rum och ge oss tändaren, sa personalen. Jag kommer aldrig ge er den, sa jag. Då tog personalen tag i mig och isa och började visitera oss. Dem hittade den till slut och tog den. Ni får inte ha tändare på er, de vet ni, sa dem. Och hur har ni fått tag på den här, frågade dem. Och det trodde ni att vi skulle säga va, svarade jag och garvade åt dem. Spelar ingen roll längre, vi har den ändå. Så nu är det dags att gå in i varsitt rum, sa dem. Gick in i mitt rum med ett leende, den här kvällen va den roligaste kvällen på länge. Sånt här skulle man aldrig tycka va kul utanför hemmen men här va det as kul. Det va den här dagen tänkte jag och somnade in.

Dagarna gick och jag och isa blev bara bättre och bättre vänner. Vi gjorde allt tillsammans. Dem andra tjejerna försökte prata med oss och förstå vad det va vi gick runt och garvade åt hela tiden, men vi vägrade släppa in någon. Det va vi två mot hela världen. Och så fortsatte det under en bra tid.

Efter ungefär två veckor så flyttade in en ny tjej. En ganska mesig tjej. Som knappt vågade prata. Ibland undrade jag hur socialtjänsten tänkte, när dem placerar en sån liten söt tjej på en hem där de bara bor idioter?! Vad skulle personalen kunna göra för henne här? hon såg så oskyldig ut. Detta va liksom ett paragraf 12 hem. Sluten dessutom. Men hon flyttade in, hon hälsade på oss alla med en svag röst. Jag och isa tittade på varann och började garva åt henne. Hon gick sen in till sitt rum och satt där hela dagen. Hon ville inte ens äta med oss. Och personalen tvinga inte henne att komma till bordet första dagen, det dem gjorde med mig. jävla idioter. Där satt hon i sin ensamhet. Efter maten bestämde jag och isa oss för att kolla hur hon är. Så vi gick och knackade på hennes dörr. Hon öppnade och sa, hej. Hej, vill du komma ut och softa med oss lite, frågade jag. Njaa, men det kan jag väl göra, sa hon. Och så gick hon försiktigt ut och försiktigt efter oss. Tänkte inom mig själv, hon måste ha allvarliga problem den här tjejen. Vi satte oss i vardagsrummet och började spela tv spel. Hon satt i hörnet av soffan och tittade på. Din tur, sa jag. Nej, men jag föredrar att bara titta på, sa hon. Sluta larva dig, spela nu, sa jag. Men vet inte hur sånt här fungerar, har aldrig spelat förr, svarade hon. Äch, du lär dig snabbt, sa jag. Hon tog tag i kontrollen och kollade lite rädd på oss och sa, bli inte sura om jag inte lyckas nu. Jag och isa tittade på varann och började garva. Sluta va en sån jävla mes, sa jag. Hon tittade ner och började spela. Massa tankar gick runt i mitt huvud. Hur i helvette tänkte socialen att placera en sån här jävla mes här? hon kommer ju bli så jävla mobbad av dem andra. Det va mycket jag inte förstod. Hon spelade och ja, hon sög verkligen på tvspel. Isa blev så arg att hon tog kontrollen från henne och sa, du suger ju kraftigt på detta. Ja men jag sa ju det sa den andra tjejen med en svag röst. Hon va så rädd för oss, hon va rädd för att vi skulle bli arga. Så hon satt kvar där i ett hörn och kolla på oss medan vi spelade. Och inte ett ord sa hon så vi glömde helt och hållet bort henne.

Dagarna gick och den tjejen satt fortfarande hela tiden inne på sitt rum förutom när vi skulle äta, det va då man fick se skymten av henne. Jag va så nyfiken på varför hon va placerad här. vad hade en sån tjej kunnat göra för bli placerad här? så jag gick och knackade på hennes dörr. Hon öppnade dörren och sa som vanligt, hej. Får jag komma in frågade jag, ja men visst, svarade hon. Så vi satt där inne och snacka lite lätt, inte för man kunde få någon bra kontakt med henne. orkade inte sitta kvar där inne så jag frågade henne, varför bor du här? då svarade hon, min mamma missbrukar och inte kan ta hand om mig. Jaha, tråkigt att höra. Tråkigt att du ska bli drabbad och sitta här för det, sa jag. Ja men dem tror att jag ska ta mitt liv ifall jag är kvar där ute, svarade hon. Är du det då? Frågade jag. Nej, verkligen inte. Svarade hon. Okej. Aja men kom ut och va där ute lite. Inte bra oh sitta inlåst på sitt rum varje dag. Sa jag. Men jag gillar att va för mig själv, svarade hon. Aja, orkade inte bry mig längre så jag gick ut till isa igen och fortsatte kolla på tv. Medan vi satt där så planerade vi vad vi skulle göra med den nya tjejen. Vi slår henne, sa jag. Ja men vilken bra ide, sa isa. Vi tar in henne i det rummet som man spelar tv spel i och slår henne så ingen ser. Så hotar vi att hon inte får säga något till personalen, sa isa. Ja men det gör vi svarade jag.

Efter någon dag så bestämde vi oss för att vi skulle göra det idag. Då personalen hade möte. Jag gick och knackade på hennes dörr. Som vanligt så öppnade hon med ett leende och sa, hej. Hej, vill du hänga med och spela lite, frågade jag. Ja men visst, svarade hon och följde efter mig. när vi kom in i rummet så stängde jag dörren. Hon tittade på mig och blev lite nervös och frågade, varför stängde du dörren? Jo för ingen ska höra oss vad vi pratar om här inne, svarade jag. Okej, sa hon och började le. Så fort hon skulle sätta i soffan så gick isa fram mot henne och sa, din hora, trodde du verkligen att vi är dina vänner, du är en mes, och gav henne en box och garvade. Tjejen ramlade och satte sig på golvet och höll för sitt ansikte och sa, snälla sluta. Jag kommer aldrig störa er eller gå ut ur mitt rum, men snälla slå mig inte. Jag fick så dåligt samvete, stod bara där och tittade på när isa skrattade och fortsatte slå henne. till slut tog jag tag i isa och sa, sluta. Det är synd. Hon kan inte ens försvara sig. Isa tittade på mig och sa, står du på henne sida nu. Du va ju också med på detta. Jag vet, svarade jag, och jag vet inte ens varför. Det är synd om henne. släppte isa, och tog tag i den andra tjejen och sa, förlåt. Vet inte vad det flög in i oss. Men snälla säg inget till personalen. Hon tittade på mig och sa, nej jag lovar, ska inte säga något men slå mig inte bara och grät. Jag lovar, kommer aldrig mer hända, sa jag. Så sprang hon ut och in i sitt rum. jag och isa stod kvar och började bråka. Vet du hur mycket skit vi kommer få nu, sa jag. Ja jag vet, sa isa. Aja, vi får stå för det, sa jag. Isa sa inte mycket, hon gick tillbaka till sitt rum. satte mig på soffan och fick värsta ångesten. Fan höll jag på mig. när började jag slå oskyldiga människor. Stackars tjej. Hon som hade öppnats sig för mig. fick värsta ångesten. Gick till tjejen rum och knackade på dörren, tjejen öppnade lite lätt och när hon såg mig så sa hon, snälla, kommer inte säga nått, slå mig bara inte. Jag kollade på henne och sa, jag lovar. Har inte slagit dig och kommer inte göra de heller. Får jag bara komma in. Hon släppte in mig, satte mig på hennes säng och sa, förlåt, verkligen. Vet inte vad vi tänkte på. Och jag mår jätte dåligt över detta nu. Hon tittade på mig och sa, jag litade på dig. Detta va de sista jag trodde du skulle va inblandad i. även om du inte slog så lurade du ut mig till rummet för att få stryk. Men jag kommer inte säga något, jag lovar. Sa hon. Jag gick ut i rummet och in i mitt rum. satte mig på sängen och började gråta. Detta har spårat ut helt tänkte jag. Detta är inte jag. Jag känner inte igen mig själv längre. Tog fram min hyvel och gick in på toan. Satte mig där inne och började skära mig själv. Ända sättet att stoppa min ångest.

Två dagar hade gått sen jag och Isa hade gjort såhär mot den tjejen. Jag och isa sitter och kollar på tv då ena personalen kommer och säger, Isa, kom vi ska ha ett möte med dig. Isa tittade på mig och log, jag kanske äntligen får flytta sa hon och gick med personalen in i personalrummet. Fan va tråkigt om hon skulle få flytta, skulle bli så ensam då, tänkte jag. Hade själv bott här nu i 10 veckor och dem sa att jag bara fick bo här i 8 veckor. Men dem hade fortfarande inte hittat något annat till mig och hem fick jag inte flytta igen. när jag satt och väntade på att Isa skulle komma tillbaka då kom hon ut skrikande, jag kollade och frågade vad som hade hänt. Då sa Isa, jag ska få flytta till ett annat hem pga att jag slog den tjejen. Men vaaah, jag va ju också med på det, sa jag. Ja men tydligen har hon bara golat ner mig, sa Isa. Jag sprang till personalen och sa, jag va ju också med på detta, jag ska också få flytta då. Då svarade personalen, det vet vi inget om. Vi har bara fått att det va Isa som slog. Ja, men det va hon som slog, men det va jag som lurade ut henne från sitt rum, sa jag. Det spelar ingen roll nu, eftersom vi bara fick reda på att det va Isa så har vi bestämt att hon ska få flytta. JÄVLA IDIOTER ÄR NI, skrek jag och sprang till Isa. Förlåt isa, jag sa verkligen att jag också va med på detta. Isa tittade på mig och sa, det är ingen fara. Jag vet att du gjorde det. Men skitsamma. Vi får brev växla så vi inte tappar kontakten. Jag stod vid dörren och kollade på när isa packade ner sina saker. Fick tårar i ögonen. FAN VA JAG KOMMER SAKNA DIG, isa. Isa, tittade på mig och sa, kommer sakna dig också men det är inte sista gången vi träffas. Vi får skicka brev till varann tills båda blir fria så får vi ses. Sa hon. Jaaaaaaa, lätt att vi ska brev växla. Sa jag. Så kramades vi en bra stund och skrattade åt allt vi hade gjort tillsammans. Då vi simmade runt i toarummet. Och så tog hon sin väska och gick ut. Jag sprang in i mitt rum och kastade mig på sängen och grät och skrek. Precis när jag tag fram min hyvel så knackar det på min dörr, jag orkade inte öppna och skrek bara, dra åt helvette era jävla idioter!! Då öppnades dörren och där stod golaren. Hon öppnade dörren försiktigt och sa, får jag komma in? Dra åt helvette din golare, du lovade att inte säga något. Jag borde också slagit dig, sa jag. Förlåt, men dem frågade mig vad som hade hänt och jag kände att jag va tvungen att säga nått. Men jag sa inget om att du va med eller att du lurade in mig i rummet. Sa hon. Du borde sagt de din fitta. Stick ut från mitt rum innan jag också misshandlar dig. Hon stängde dörren och gick. Satt i mitt rum och började skära mig själv. Orkade inte längre. Ville själv bli förflyttad. Orkade inte bo här med.

Nu hade det gått 14 veckor och jag borde fortfarande här, här jag bara skulle stanna i 8 veckor. Detta va så typiskt min soc, att hon skulle alltid softa med allt som hade med mig att göra. Ibland kändes det som att hon glömde av mig. jag ringde henne flera gånger och skrek att hon skulle hitta något och hennes ända svara va, jag har försökt göra det i flera veckor. Finns ingen som har plats. Trodde henne aldrig. Kan det verkligen va så att alla hem i hela Sverige va upptagna?!

Sittandes på mitt rum och skrev i mitt block så knackade det på dörren. Ja gick upp och öppnade och såg att det va tjejen som stod där. Får jag komma in, frågade hon. Vad vill du, sa jag. Får jag komma in, så säger jag, sa hon. Låt de gå fort, vill inte se ditt ansikte. Hon kom in och stängde dörren efter sig. Roba, tänkte fråga dig. Har sett att du skär dig själv. Med vad gör du? Varför undra du det, frågade jag. Nej, undrar bara. För jag vill också göra och jag vet inte med vad eftersom de inte finns något vasst här inne.sa hon. Nej, jag vet. Jag gör med hyvel. Sa jag. Men kan inte jag också få en, frågade hon. Så länge du inte tar ditt liv så kan du få en, sa jag. Nej, jag kommer inte ta mitt liv. vill bara dämpa min ångest, svarade hon. Så jag gav henne en av mina hyvlar. Du får göra sönder den och ta ut själva hyven från den, de går lätta att skära sig då, sa jag. Okej, svarade hon och stack ut ur mitt rum. Satte mig igen och fortsatte skriva fram till det blev middag. Efter middagen så la jag mig på soffan och kollade på tv. Efter en bra stund så märker jag att det är konstigt stämning på stugan. Den ena personalen kommer utspringades från personalrummet och den andra springer in så jag satte mig upp för kolla vad som hade hänt. Såg ingenting. Så jag fortsatte kolla på tv. Äch tänkte jag, dem har säkert sett att hon har skurit sig på armarna tänkte jag. Efter en liten stund så såg jag ena personalen springa och öppna dörren in till stugan allt gick så fort, hann inte fatta ett skit. Plötsligt så öppnas dörren till stugan igen, där rusar det in skötorskor från anbulans. Jag ställde mig upp och kollade bort mot koridoren. Dem sprang in i tjejens rum. jag fick panik. Hade hon tagit sitt liv med min hyvel. Massa tankar flög runt mitt huvud. Vad är det som har hänt, frågade jag personalen. Inte nu, roba. Vi tar det sen. Och så sprang dem in i rummet igen. Alla tjejer stod bredvid mig och kollade. Alla började fråga varandra vad som har hänt och ingen visste något. Till slut såg vi ena manliga sköterskan bära ut tjejen, va blod över hela hennes ben. Från fötterna upp till midjan. Massa blod, de droppa från henne när han bar henne och sprang ut med henne. Hon såg ut och va död. sprang in i hennes rum, såg bara en massa blod. Hade aldrig sett så här mycket blod förut. Allt detta va mitt fel. Hon är död och det är mitt fel, tänkte jag. Personalen va upp stressade och den ena åkte med henne till sjukhuset. Jag frågade den ena personalen. Vad är det som har hänt. Då sa han, hon har skurit sig från benen upp till låren. Och riktigt djupa så vi vet inte om hon kommer hinna till sjukhus innan hon har förlora för mycket blod. Okej, sa jag och sprang in i mitt rum. vad har jag gjort. La mig på sängen och började skrika. Tog min hyvel och började skära mig. den här gången släppte inte min ångest.

Det började bli sent och personalen som hängde med hade fortfarande inte ringt eller kommit tillbaka. Vi vägrade gå lägga oss förrän vi hade fått höra vad som hade hänt. Jag satt med en klump i magen. Va rädd att dem skulle ringa och säga att hon va död. Det skulle va mitt fel.

Personalen kom tillbaka och alla började springa mot henne och frågade, hur är det med henne, är hon död. Hon lever, och allt är bra med henne, sa personalen. Men hon kommer inte komma tillbaka hit. Men hon mår bra, sa dem. Den ena tjejen som borde här frågade, med vad skar hon sig? Med en hyvel, sa personalen. Och hur hon fick tag i den vet vi inget om. Efter de fick vi alla gå in till våra rum in för kvällen.

Nu hade det gått 16 veckor och jag gick in till personalen och frågade, har min soc ringt än och sagt något om någon förflyttning på mig? nej, sa personalen. Inget som jag har hört. Okej, sa jag. men kan du ringa upp henne, vill prata med henne. Satte mig i telefonrummet och pratade med henne. Varför tar det så jävla långt tid att hitta något till mig, de har kommit in och flera tjejen här och deras soc har hittat till dem, men du hittar inte till mig, skrek jag. Jo ruba, jag letar hela tiden. Men måste va något som passar på dig. Det är inte många som tar emot vem som helst.sa hon. Jag började gråta och skrek på henne i över 30 minuter försökte jag få henne och förstå hur dåligt jag mår egentligen. Och att detta inte är bra för mig och att jag snart inte kommer orka mer. Men hon lyssnade som vanligt inte på mig, hon fortsatte prata om hur mycket hon har försökt. Jag grät och grät och grät, fick inte fram något några ord längre, kunde inte prata. Försökte få fram mina sista ord till henne, draaa åt helvetteee din äckliga hora och la på. Gick ut från rummet gråtandes, direkt in till toan. La papperskorgen under dusch stången, hängde slangen runt stången och sen ställde jag mig på papperskorgen. Knöt slangen runt min hals och pötte bort papperskorgen.Va medvetet om att jag hängde en stund sen blev allt svart.

Vaknade upp på sjukhuset med massa slangar överallt. Jag kopplade inte förrän jag öppnade mina ögon helt om vad som hade hänt. Den ena personalen stod bredvid mig och sa, du får aldrig göra såhär igen. Vet du hur nära det va att du dog.sa han med en arg röst. Tydligen så hade han hört mig gråta så mycket när jag pratade med min soc och sett mig gå till toan, så hade han följt efter mig. och när han hörde mig sluta gråta i toan så förstod han att något va fel så han öppnade toadörren och såg mig hänga där. Jag tittade på honom, du borde lämnat mig att dö. Det va de jag ville. Och bad han dra åt helvette. Skrek jag. han tittade på mig och sa, skulle aldrig låta dig dö, Ruba. Och gick ut och ställde sig utanför. Efter legat där en bra stund så blev jag rastlös. Orkade inte ligga kvar på sjukhuset. Så jag smög ut så ingen skulle se mig, och ut från sjukhuset. Sen sprang jag till en automat och ringde min biologiska pappa och bad han hämta mig från där han bruka plocka upp mig. han sa jag och att han skulle åka med en gång.
Pappa kom och plockade upp mig, och körde ner mig till gbg. Som vanligt när han stannade på parkeringen så sa jag, jag kan inte stanna här de vet du, de kommer leta här. han förstod det och gav mig lite pengar och så sprang jag till spårvagnen och åkte direkt till mina vänner….

Vaknade upp av att de bankade på dörren, orkade inte svara så försökte somna om igen. bankade en gång till, öppnade ögonen igen men orkade verkligen inte bry mig så försökte somna om igen. Så bankade en gång till och den här gången öppnades dörren lite lätt och in stack ett huvud, där stod Tore, dags att gå upp, sa han. Mm, visst, jag kommer, sa jag. Så stängde han dörren och gick. Jag vände bara på mig och somnade om. Efter en stund så bankade på dörren igen och som vanligt så svarade jag aldrig. Men den här gången öppnades dörren direkt efter första knackning och som vanligt så stod Tore där. Du måste gå upp nu, sa han. Ja men andas, jag orkar inte stressa upp, sa jag. Klockan är 08.45, du skulle varit vid bordet för 45:minuter sen, sa han med lite arg röst. Jaa men det är för dem andra vill röka ni stressa upp mig. låt dem röka, jag orkar inte gå upp har sovit dåligt, sa jag. Men det brydde sig Tore inte om utan att han gick in i rummet, tog tag i madrassen på sängen och drog med sig den så jag åkte med. Han drog den ända fram till köket. Sluta tro att det är du som bestämmer här, sa Tore. Jag tittade upp och garvade och sa, jag kan sova vart som helst och la ner huvudet och försökte somna om. Då sa den ena tjejen, din fucking hora, tro inte du kan komma hit och försöka förstöra för oss andra. Jag satte mig upp och sa, du ska va jävligt glad att jag inte har några byxor på mig annars hade jag dödat dig nu. Tog runt mitt täcke och gick in i mitt rum och tog på mig kläder. Gick ut igen och direkt in i rökrummet där subban satt och rökte. Gick in tog tag i henne och tryckte upp henne mot rutan och sa, du kan jävlas med vem du vill men med mig vill du inte jävlas med fattar du din jävla fitta. Då kom Tore in springades och tog tag i mig och släpade med mig till isoleringen. Här kan du sitta till du fattar att du inte får hota någon och smällde igen dörren. Då va det dags igen tänkte jag. Samma visa igen. Jag mot alla. Brydde mig inte om att jag skulle få sitta där varje dag, för ingen skulle hota mig.

Efter några timmar så kom Tore och släppte ut mig och sa, lovar du att du sköter dig där inne nu. Säg det till horan som provocerade fram detta, sa jag. Nej, du har ingen rätt att hota eller slå någon för det, sa Tore. Jaja, släpp in mig bara, sa jag. Kom in i stugan igen, satte mig soffan och började kolla på tv. Det va värsta livet på stugan, tänkte för mig själv, yes. Här är det inte bara jag som är galen. Gött att se någon annan åka in i isoleringen. Här på Höjden levde man som en robot. Man gjorde samma sak varje dag, inget va annorlunda. Vakna, äta , kolla på tv, äta och sen sova. Samma skit varje dag. På stranden fick man gå ut på gården åtminstone och umgås med dem andra tjejerna från dem andra öppna stugorna. Men här inne fick du samma fem ansikte vare dag. Dessa tjejerna här va inte normala nånstans, den ena va värre än den andra. Och här skulle jag stanna till min soc hade hittat ett hem till mig. detta va bara ett akuthem och man fick högst stanna i 8 veckor. Då va det bara att börja räkna ner, för känner jag min soc rätt så skulle jag få stanna exakt 8 veckor. Hon hade aldrig bråttom med mig. Så va det dags för instängning, gick in och fixade till mig för kvällen och sen in i mitt rum. satt på sängen och kände hur jag plötsligt saknade alla. Mådde skit och hade ingen att prata med. Ingen rakhyvel att skära mig. letade desperat efter något vasst som jag kunde skära mig med, hittade ingenting. Säng lapan satt fast i väggen med galler för. Fanns ingenting. Tog mig pincett och försökte, de gick inte som jag ville ha det men blod såg jag iaf. Lika bra att ge upp, skulle aldrig lyckas hitta något här inne ändå. La mig och skrev och skrev i mina block tills jag fick kramp i min hand. Sen somnade jag för kvällen.

Nu hade gått en vecka, och jag hade skött mig as bra. Min tanke va att sköta mig i tre veckor så bra som möjligt för att få en promenad utanför staketet med två personal. Man va tvungen att sköta sig 3 veckor helt korrekt. Inte ett enda fel fick man göra. Det hade gått en vecka och jag hade lyckats, fick t.om beröm. Ser du, sa Tore, så svårt är det väl inte och log mot mig. Log tillbaka och sa, nej faktiskt inte. Men i huvudet tänkte jag, din dumma åsna, anstränger mig som fan för att kunna rymma. Och sköta mig fortsatte jag göra. Hur mycket än tjejerna som borde där försökte provocera mig så lyckades dem inte!

Nu hade det gått tre veckor och personalen ropade in mig till kontoret. Sprang in dit med ett stort leende. Då sa den ena kvinnliga personalen. Du har blivit beviljad på att få gå en promenad på gården på ett villkor. Vadå, frågade jag. Eftersom du har bott på stranden innan så känner du alla tjejer där ute, du får inte hälsa på dem om dem springer fram och vi kommer se till att dem inte gör det, men självklart får du säga hej men inget mer. Ja men det där är inga problem sa jag. Bra sa hon. Men du får ta din promenad i morgon då två manliga personal kommer vara här sa hon. Varför då, frågade jag? Jo, det är för ifall du skulle få för dig att sticka så skulle dem ha lättare för att ta fast dig en vi som är här idag. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan, tänkte jag. Nu är alla mina planer åt helvette. Aja, ja men de spelar ingen roll, hade ändå inte tänkt och rymma, sa jag och log mot henne. Men innersinne ville jag bara slå sönder henne. Jävla fitta. Här hade jag verkligen ansträngt mig för sköta mig för kunna rymma. Vem fan brydde sig om en jävla fucking promenad. Åååhhhh. Aja det va bara att gilla läget. Gick in i mitt rum och försökte tänka ut om de skulle kunna gå att rymma ändå. Blev osäker. Äch, skitsamma får försöka rymma en annan gång. Men hade en annan ide. Gick ut till vardags rummet där vi hade ett fönster som man kunde se ut mot gården. Satt där en bra stund tills någon av dem andra tjejerna gick förbi. Ropade på dem via den lilla sidofönstret . dem kom fram till fönstret och pratade med mig. ey, gör mig en guld tjänst sa jag, då ena tjejen svarade, vadå? I morgon har jag promenad vid klockan 6, kan inte nån av er promenera ute då och ha med er en tändare och några rakhyvlar. Ja, sa den ena tjejen. Lova du, sa jag. Ja, jag lovar svarade hon. Bra, låtsas att ni är skit glada att se mig jag kommer springa mot er och krama om er, ge den då till mig snabbt. Dem sa, okej. Bra då ses vi i morgon. Gick in i mitt rum igen och tänkte. Äntligen skulle jag kunna få skära mig själv hur mycket jag vill. Det hade jag saknat mest av allt. Att se bloden rinna ner från sin arm va en otrolig skön känsla, speciellt när man hade så mycket hat inom sig själv.

Dagen kom och äntligen var det dags för min första promenad. Va överlycklig och alla såg det, men jag va mest överlycklig för att få en tändare och min rakhyvel. Då kom den ena manliga personalen och sa, är du klar för ta en promenad. Klart jag är, sa jag. Men du måste ha tofflorna på dig, sa han. Jaha, okej. Sa jag. Så va det dags att gå ut och samma visa igen. dem öppna en dörr, gick igenom och stängde den och så öppnade han nästa och så höll dem på en bra stund innan man kom ut helt. Nu va jag ute. Min tanke va att dem aldrig skulle komma, eller att dem hade glömt bort mig helt. Så vi började promenera. dem gick p varsin sida av mig. vi gick och gick och pratade och när jag väl höll på ge upp hoppet så såg jag dem, exakt dem två tjejerna jag hade bett möta mig. dem gick mot mig med ett leende och jag började springa mot dem. Medan jag kramade den ena tjejen så gav den andra tjejen mig dem och personalen sprang efter och tog tag i mig och började släpa med mig tillbaka. NU kommer du aldrig få gå ut igen, sa den ena. Jaaa men släpp mig kan gå själv, sa jag. AA men du går raka vägen tillbaka, skrek han. Jaaa jag ska göra det, låt mig gå själv bara. Jag hade sakerna i min hand, försökte distrahera dem medan vi gick så jag la dem i fickan. När vi väl kom tillbaka in så hoppades jag på att dem inte skulle visitera mig, och de gjorde dem aldrig. YEEESSS tänkte jag. Och gick in i mitt rum och gömde sakerna.

Sen kom en manlig och en kvinnligpersonal in och sa. Du vet att du bara har förstört för dig själv, detta va väl onödigt? Jag tittade på den kvinnliga personalen och sa, kan inte du gå suga av han istället. Gör någon nytta din hora. Så ställde jag mig upp så den kvinnliga personalen hoppade till. Då började jag skratta och sa, fan va kul att ni är rädda för mig. Så dem gick ut från rummet. Gick ut ur rummet och satte mig med dem andra, då berättade personalen att i morgon skulle de komma hit en annan tjej och att hon skulle få rummet bredvid mig. Jaha, va bra. En psykopat till, sa jag och skratta. Sen va det dags att gå in till sitt rum för kvällen. Den här natten skulle va den bästa natten på första månaden som jag va här. gick in med ett stort leende in i mitt rum. Satte mig på sängen, tog fram min hyvel och började skära mig. den här natten kunde jag inte sluta. Kände att jag fick ta igen alla dagar jag har missat. Det va någon tvångstanke med att jag va tvungen att skära mig varje dag. Och som vanligt torkade jag bort allt blod på golvet, tog mig en lång tröja och la mig och sov.

Så kom dagen den nya tjejen skulle flytta in. Jag hoppades på att det skulle va någon som passade mig. dem här tjejerna som redan borde här va idioter, en efter en! Ville inte umgås med dem eller se dem. Vid flera tillfällen hade jag varit nära på slå sönder dem. Men orkade inte sitta isolerad för deras skull så de hade något att skratta åt.

Tjejen kom in med näsan upp i vädret. Så här va man tvungen att göra för visa att dem andra att man är en tuff brud, fast man kanske inte va det. Men hon kom in med näsan i vädret. Gick förbi oss, kollade knappt på oss och raka vägen in till sitt rum. Satt kvar i soffan och väntade tills hon skulle komma ut och kanske komma fram och presentera sig. Och ja, det gjorde hon. Hon kom och sa hej jag heter Isa, va heter du. Då sa jag vad jag heter. Så fort hon hörde mitt namn så frågade hon mig, har du bott på prästgården. Hmm, jaa det har jag med det va när jag va 8 år, svarade jag. Okej, men då är det du, sa hon. Jag fattade ingenting men log ändå. Då sa hon, jag borde nyligen med en tjej som heter Jennie. Hon visade massa kort på er och berättade jättemycket om dig och vad ni gjorde. Då började garva och sa, fan va kul att du också känner henne. Det va min bästa vän på prästgården. Ja men hon sa de, sa isa. Så satte hon sig bredvid mg i soffan så började vi prata som att vi hade känt varann i 10 år. Dem andra tjejerna kollade snett på oss och gick in i rökrummet och började säkert snacka skit om oss. Men de brydde vi oss inte om, vi hade så mycket att prata om fast vi inte kände varann. Plötsligt va det kul att bo på höjden när Isa hade flyttat in. Jag kände mig inte ensam längre. Det vi mot alla.

Tiden gick och Isa och jag började mobba alla de andra tjejerna som borde där. Vi hade skit kul. Vi gjorde det alltid när ingen personal såg oss för att vi skulle slippa hamna i isoleringen. Vi sa så taskiga saker att visa av tjejerna inte ens ville gå ut från sitt rum. En dag så va vi båda så uttråkade så vi satt och försökte hitta på något för att göra personalen galna fast samtidigt inte bli våldsamma så vi hamnar på isolering. Då kom Isa på en ide. Vi låser in oss på dina toalett, roba och fyller den med vatten på golvet och massa två så de blir halt där inne så kan vi simma runt. Okej, sa jag. Så smög vi in tillsammans på toaletten. Man fick inte vara två på toaletten eller gå in till varandras rum. Men vi smög in på toaletten och låste dörren och la en trasa för hålet på golvet med och satte på vattnet. Efter en stund så blev det ganska mycket vatten, vattnet hade börjat rinna ut från dörren och ut i hallen. Men vi skrattade och hade skit kul. började spruta runt massa shampon på golvet och halt blev det. Till slut så kom personalen och bankade på dörren. Men vi log där på magen och gled runt och skrattade och hade as kul. till slut fick dem upp dörren och började skrika att vi skulle komma ut. dem ville inte gå in eftersom de va så mycket vatten och halt. Men vi vägrade att komma utan vi fortsatte glida runt på magen. Till slut så kom dem in och tog tag i oss och släpade ut oss och slängde in oss i våra rum. Ni får inte komma ut igen, sa dem. Men jag kunde inte sluta garva så jag log på sängen och garvade. Personalen va trötta på oss. Dem ångrade nog att dem placerade Isa där. Men inget dem kunde göra nu så länge ingen av oss va våldsamma mot personalen eller mot dem andra ungdomarna. Men det va vi inte. Vi busade och hade kul. Eftersom mitt rum och Isas rum va bredvid varann så började vi banka på väggarna, inte för att vi förstod varför vi gjorde det men de va nog mest för provocera dem andra. Efter en stund så gick jag ut mitt rum och sprang in till Isa och sa, lyssna, skaffa några böcker så lägger vi dem på en stol för handtaget på dörren så de inte kan dra ner handtaget så låser vi in oss tillsammans i ditt rum. okej, sa Isa. Bra, banka på vägen när du är klar, sa jag och sprang jag in i mitt rum igen innan dem skulle märka något.

Efter en stund så bankade isa på dörren. Sprang in till henne, vi la stolen snabbt vid dörren och alla böckerna på så dem kom upp till handtaget. Så nu kunde dem inte öppna dörren eftersom de inte gick och ta ner handtaget. Vi började garva och hoppa runt i rummet och kände oss skit smarta. Personalen märkte ingenting, så vi satt där inne, spelade kort garvade. Vi kunde även röka på rummet eftersom jag hade tändare som jag hade fått av dem tjejerna på min promenad. Efter en stund så bankade det på dörren. Så såg man att handtaget åkte ner lite men sen va det stopp, så vi började garva. Då skrek personalen, öppnar ni inte dörren nu så får vi förstöra hela dörren. Gör det skrek vi och garvade åt dem. Vi kommer inte öppna. Då sa den ena personalen, förr eller senare måste ni komma ut. hur ska ni kunna gå på toa eller äta. Vi kissar här inne skrek vi, och vi vill ändå inte äta er äckliga mat. Och där stod dem utanför dörren och bråkade med oss och försökte göra allt för att vi skulle öppna. Men det gjorde vi inte. Vi fortsatte spela kort och rökte och hade as kul där inne. Här skulle jag kunna sitta tills jag skulle få flytta, tänkte jag.

Sittandes på isoleringen kom ångesten och tankarna fram. Vad var det jag hade gjort, hade jag skadat henne allvarligt, hade jag förstört hela hennes liv. Blandade känslor och visste inte vad jag skulle ta mig till. Varför var det ingen som kom in och frågade mig om vad som hände, hur detta gick till eller något liknade. Var det verkligen ingen som brydde sig om mig. Nu tycker säkert alla synd om henne tänkte jag, nu är det jag som boven och som har förstört hennes liv. Dem vet inte att jag gjorde detta för att hämnas på henne, för all skit jag har fått stå ut med under 8 månader. Hon blundade för det Jörgen gjorde mot mig och nu fick hon smaka på det jag hade fått smaka på under 8 månader. Men så skulle ingen se det, fortfarande skulle det inte vara någon som trodde mig även om jag talade sanning. Efter att ha suttit där en stund så öppnades dörren och där stod tre personal som skrek, Va fan har du gjort, Ruba, Vet du vad du har ställt till med? Du har verkligen förstört för dig själv nu. Du ska vara jävligt glad att du endast är 14 år och inte äldre. Jag skrattade bara och bad dem dra åt helvete. Jag skiter i ifall jag är 14, hade gjort detta om jag var äldre också så länge jag vet att hon fick smaka på det jag har fått göra under 8 månader sa jag. Då skrek den andra, Fyfan , hur i helvette kunde du göra såhär, du har skadat henne allvarligt. Hon är på sjukhuset nu. Jag skrek tillbaka, vart var ni när jag blev misshandlad. Varför blir ni inte lika arga när Jörgen misshandlar mig så som ni blir på mig för att jag har skadat en av er, Jävla fitter. Stäng dörren, orkar inte se era fula ansikten. Dem stängde dörren och lät mig vara kvar där inne.

Dagen efter kom en manlig personal in och sa, Hej Ruba, jag heter Tore och jobbar på höjden. Har med mig lite frukost till dig. Jag tog talriken med mackan och kastade den på honom, dra åt helvette skrek jag. Tore kollade på mig och skratta, aa då får du ingen mat och gick ut och stängde dörren.
Började gråta och gråta kunde inte sluta. Visste att jag varken fick ringa eller prata med någon. Ville bara ringa min mamma och prata med henne, ville hem igen. visste att jag aldrig skulle få återvända hem igen efter detta. Kändes som att jag kunde drunkna i mina tårar. Hade aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. hade ingen rakhyvel som jag kunde skära mig själv med. Visste inte hur jag skulle få ut min aggression. Började slå på väggen, banka på dörren. Kasta runt madrassen allt för att höras så att någon skulle komma in. Ville inte sitta här ensam längre. Hur mycket liv jag än gjorde så var det ingen som kom in. Det kändes som jag hade suttit där flera år. Kunde inte se ut genom fönstret som fanns där inne. Fick panik. Visste inte vart jag skulle ta mig till. Varför är det ingen som kommer in och pratar med mig, och frågar mig varför jag gjorde som jag gjorde. Vad som fick mig att vilja skada någon på detta sätt. Tiden gick och kvar där blev jag. Såg att det började bli mörkt ute och fortfarande ingen som kom in.

Dörren öppnades och där stod Tore igen. Vill du ha mat nu då, frågade han. Neeeeeeeeej, skrek jag. Vill inte äta er äckliga mat och vill inte se er heller. Vill ringa min mamma eller min soc. Det är inte jag som bestämmer om du får ringa eller inte. Det får du ta med Liss. hur ska jag ta det med Liss när hon aldrig kommer hit, sa jag. Kan lämna ett meddelande att du vill prata med henne, sa Tore. Gör det och gör det nu skrek jag. Det är viktigt! Inte för att dem brydde sig om vad som var viktigt för ungdomarna men man kunde alltid göra ett försök. Tore frågade igen, är du säker på att du inte vill ha någon mat? Jaaa det är jag.
Fortfarande ensam, ingen Liss som kom och ingen annan kom. Till slut somnade jag på den kalla madrassen. Hade en tunn filt som man inte ens kunde bli varm av. Vaknade upp av att solen lös in men kunde fortfarande inte se ut. Nu hade jag suttit där i två dagar och dem har bara kommit in med mat två gånger och ingen som försökt prata med mig om det som hade hänt. Dem var väl upptagna med att ta hand om Sara. Hon var viktigare. Hennes hälsa var viktigare. Tiden gick och den gick inte snabbt. Hade ingenting att göra där inne förutom rulla tummarna. Tore kom in idag igen med lite mat. Då började jag fråga honom, varför det ingen som kommer in och pratar med mig. Han svarade mig att han inte visste något och att de ända han har blivit tillsagd är att komma in med mat till mig. Jaha, svarade jag. Det är viktigt för er att jag får mat men inte viktigt för er hur jag mår? Återigen så sa han att jag fick snacka med Liss. Då skrek jag, HÄMTA HORAN TILL MIG DÅ DIN FITTA! Ska du ha den attityden så får du inte ett skit, sa Tore. Som om jag skulle få det om jag pratar snällt med er fitter, sa jag. Tog talriken och kastade den på honom. Då sa han, det var sista gången jag kom in med mat till dig. Stick, vill ändå inte äta er äckliga mat. Han stängde dörren och gick. Alltså jag förstod ingenting. Hade dem tänkt låta mig sitta här resten av mitt liv. Mina tankar börja snurra runt i huvudet på mig. Visste min socialsekreterare om att jag satt här, eller hade hon ingen aning om något. Två dagar på isolering och visste inte ens vad klockan va. Började bli mörkt ute och Tore menade allvar med att jag aldrig mer skulle få mat. Började bli hungrig. Bankade på dörren men ingen öppnade. A han menade tydligen allvar. La mig på madrassen och grät mig till sömns.

Tredje dagen och dörren öppnades. Där stod en man och en kvinna. Hej Ruba, hur mår du. Jag satte mig upp och såg att det va sköterskan som jobbade på brättegården. Hej, sa jag. Hur mår du frågade hon. Haha, menar du allvar med din fråga , svarade jag. Nja, sa hon. Jag vet inte just därför jag frågar. Jag orkar inte sitta här och prata om hur jag mår med dig. Jag vill prata med min soc. Har suttit här i tre dagar och ni tänker låta mig ruttna här, sa jag. nej sa hon, vi kom in för säga att vi ska förflytta dig till sjukrummet. Du får inte sitta här mer nu. Jaha, sa jag. Vart ska jag nu ta vägen? Du ska in till rummet bredvid. Gick upp och följde med dem ut till det andra rummet. Det rummet va ett paradis jämfört med isolering fast det va typ samma sak. Men här inne hade jag en tv och en säng och det va inte alls lika kallt, och ett fönster som man kunde se ut genom. Inte för att det va en vacker utsikt. Men bättre än att inte se ut alls. Då frågade jag henne, hur länge ska jag sitta här då? Ett år eller? Nej svarade hon, bara tills din socialsekreterare hitta någon akut hem och placera dig på. Betyder det att jag får flytta från brättegården och slippa se er ansikten igen frågade jag, Ja, för stranden kommer du inte få gå tillbaka till. YEEESSSS, skrek jag. Kan stanna här hur länge som helst så länge jag slipper gå tillbaka, sa jag. jag hörde att du inte har ätit på tre dagar, är du inte lite hungrig då? Får jag inte komma in med lite mat till dig, frågade sköterskan. Sköterskan va snäll, så jag kunde inte skrika på henne och sa, ja, lite mat vore inte fel. Så hon gick och hämtade lite mat till mig. Tack, sa jag. Och hon sa, säg till om det är något. Jag slutar 4. Men du har en klocka som du kan trycka på så kommer jag in. Okej, sa jag. Och så gick hon. La mig i sängen bekvämt, kanske inte skönaste sängen men allt var bättre än den madrassen som jag hade sovit på i tre dagar. Log där och åt min mat och satte på tv. Åhh, skönt. En tv, inte för att jag va en tv människa men då uppskattadades tv jättemycket. Log kvar i sängen och tänkte. Varför va det en manlig personal med henne och som bara stod där i hörnet och inte sa ett ljud. Jag har alltid träffat henne ensam förut. Var dem kvinnliga personalen rädda för mig nu för det jag gjorde med Sara? Äch, orkade inte tänka på det. Åt upp min mat och la mig bekvämt och glodde på tv hela kvällen tills jag somnade.

Dagarna gick och kvar där blev jag. Min Socialsekreterare kom upp och hälsade på. Vi satt i rummet och pratade om det som hade hänt och jag förklarade exakt som det va. Hade ingenting att dölja. Jag gjorde detta för hon bara tittade på när jag fick stryk, sa jag. Då sa min soc, ja men man gör inte så. Vi ser på detta väldigt allvarligt. Att du är en fara för dig själv och andra. Att du har ett beteende som vi inte känner igen hos dig. Jag tittade bara på henne och sa, och vems fel är det? Ni borde trott på mig från första början så hade aldrig detta hänt. Och jag ångrar ingenting utav det. Jag är glad att hon fick stryk. Orkade inte prata med dig mer, sa jag. Hatar dig så jävla mycket. Vill bara slå sönder dig med, skrek jag. Jävla fitta! Du kan gå, orkar inte se dig mer. Ja, jag ska gå. Och vi gör allt för att hitta ett akuthem som du kan bli placerad på. Men det är inte så lätt. Vi måste hitta något som passar och det är inte de lättaste, sa hon. Jag bryr mig inte, hitta något snabbt. Ert fel att jag sitter här, sa jag. Hon försökte krama mig men jag putte bort henne och sa, behöver ingen kram eller tröst från dig. Hejdå. Hon tog sina saker och gick.

Det hade gått en vecka och fortfarande hörde jag inget om någon placering. Ringde på ringklockan flera gånger om dagen, ville ha sällskap. Orkade inte sitta där ensam. Sköterskan kom in och hon va inte ensam, en manlig personal igen som bara stod i hörnet och inte sa ett ord. Kan inte du sitta här en stund, och bara prata. Jag mår inte bra av att vara såhär ensam. Ja men det är klart jag kan, men det blir en liten stund då, för jag slutar snart. Klart tänkte jag, dem skulle aldrig jobba över för att hjälpa någon från hjärtat. Dem kom hit gjorde sitt jobb, och direkt hem till sitt perfekta liv. Men hon satte sig bredvid mig i sängen och pratade. Det kändes obekvämt att den där jävla mannen skulle stå där och bara glo utan att säga något. Jag ville inte prata framför honom. Så det blev bara ytlig snack. Och så kom frågan som jag visste skulle komma. Ruba, ångrar du fortfarande inte det du gjorde. Jag kollade henne rakt in i ögonen och sa, skulle du ångra om du hade fått stryk och någon såg detta och inte gjorde något och du sen gav dig på den som kollade på under 8 månader, svara ärligt, sa jag. Hon tittade runt med blicken och sen på mig och sa, Våld löser inga världsproblem. Det va inte min fråga, sa jag. Skulle inte du göra samma sak som jag? Men hon vägrade svara på frågan. Återigen sa hon, våld löser ingenting. Nu är det du som får stå för konsekvenserna. Ja det får jag, och jag kommer aldrig ångra mig, sa jag. Då började hon kolla på klockan och sa, oj va tiden flyger iväg när man har trevligt. Nu slutar jag för dagen och kommer tillbaka i morgon igen. okej, sa jag. Hon gav mig en kram och gick. Och mannen gick efter som en toffel. Hur orkade han stå där som en staty och inte säga ett ord.

Veckan gick och en vecka kändes som ett år. Fortfarande satt jag där och gjorde inte ett skit. Hade en tv, ja, men inte gick tiden fortare för det. Sköterskan brukade komma in till mig och snacka lite, och varje gång så kom en manlig personal med henne och stod bara där som en staty i hörnet och sa inte ett ord. Då frågade jag henne, varför är det alltid en manlig personal som hänger efter din röv så fort du kommer in hit. Är det för ni tror att jag ska misshandla alla kvinnliga personal jag kommer åt eller? Då svarade hon, vi får inte vara ensam med dig efter det som har hänt. För säkerhetes skull. Jaha, sa jag. Kul att ni har stämplat mig för kvinnomisshandlare, och började skratta. Ja så här är det nu och det kommer va såhär så länge du är inskriven på brättegården, sa sköterskan. Ja, men det är väl tur att jag flyttar snart sa jag. Det är tråkigt sa hon, tycker om dig så mycket. Sen var de dags för henne att sluta igen och gå hem till sitt perfekta liv. Och som vanligt kramade hon om mig och gick, och den manliga personalen efter hennes röv igen.

Nu hade gått två veckor och sköterskan kom in och sa att dem har hittat ett hem åt mig nu. Blev glad och sa, jaså, äntligen. Vart ska jag ta vägen. Då sa hon, du ska flytta in på höjden. Fick en chock, vaa, vadå höjden. Jag vill inte bo kvar på brättegården. Vill flytta härifrån. Då sa hon, det fanns inga lediga platser på dem andra hemmen och här blev det en plats ledig för några dagar sen. Jag började skrika, jag vill inte bo här vad är det ni inte fattar, skrek jag. Du har inget val, sa hon. Antingen stannar du här inne eller så går du med in till höjden. Ja, jag hade verkligen inget annat val. Lika bra att gå med dem in. brättegården bestod av fem olika avdelningar. Ängen, viken, stranden, lunden och höjden. Höjden va sluten avdelning där man aldrig fick gå utanför dörren och dem hade en rastgård med staket runtomkring. Och där ville min socialsekreterare placera mig för att inga andra hem hade platser. Gick med henne och en manlig personal ut från rummet. Hon öppnade en dörr och vi gick in där och så låste hon dörren, öppnade en annan dörr, gick in igen och så låste hon dörren. Hon öppnade ytligare en dörr så gick jag in med dem och så låste hon. Då började jag garva och sa, men herre gud, hur många dörrar ska vi gå igenom för att komma in, räcker det inte med en dörr. Hur fan ska man kunna ta sig genom en dörr? Hon skrattade lite lätt och sa, det är så det är för säkerhetes skull. Okej, sa jag. Hon öppnade sista dörren och där stod Tore och skulle ta emot mig. Jag började garva och sa, NEJ, inte du! Har jag fått en Jörgen till tänkte jag. Detta kommer sluta illa. Nu lämnar jag dig här sa sköterskan och kramade om mig. Tore öppnade sista in till avdelningen och sa, följ med mig. Så vi gick genom vardagsrummet, där satt fyra tjejer och bara kollade på mig som dem aldrig sett en människa förut. Som att dem ville äta upp mig. Fortsatte gå med honom genom köket och till en lång korredor. Han öppnade en dörr och sa, här är ditt rum. Jag gick in där och kollade runt. Rummet bestod av en säng, fönster, skrivbord och en garderob. Skrivbordet satt fast i golvet, gick inte och flytta på den. Kollade ut genom fönstret och min utsikt var på rastgården som va as litet med staket runt. Tore sa, häng med nu till kontoret. Gick med han dit och han gav mig ett avfyrat papper och sa, läs igenom detta noga. Det är våra regler och följer du inte dem så får du avdrag på din veckopeng. Och min veckopeng va 120 kr. okej, sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Satte mig vid skrivbordet och började läsa reglerna. Att jag va tvungen att sitta vid frukostbordet klockan 08.00 och 08.15 öppnades rökrummet. Och om jag inte kom i tid så skulle rökrummet öppnas en kvart efter jag hade kommit och satt mig vid köksbordet. Så det menades om jag kom 08.30 då skulle rökrummet öppnas 08.45. alltså va det kollektivbestraffning dem körde med. Det gällde alla. Jag va tvungen att va inne på mitt rum. 20.00. att man turades om att hjälpa till i i köket. Man hade varsin vecka. Att alltid duka fram och ställa fram maten. Jag är ingen jävla slav tänkte jag. Tänker fan inte göra som dem vill. Inga vassa föremål. Inga rakhyvlar och inga pincenter. Gick ut ur rummet och till vardags rummet. Hälsade på dem andra tjejerna och satt med dem och kollade på tv tills det va dags att gå in på sina rum. Klockan blev 19.30 då kom en av personalen och sa, nu är det dags att börja göra sig i ordning inför kvällen för klockan 20.00 va vi tvungna att vara inne på våra rum annars blev det 20 kr avdrag på veckopenen. Mista lilla man gjorde som va fel så blev det 20 kr avdrag. Fick tandborste och mina kläder. Gick in i toan och gjorde mig i ordning och gick in i mitt rum. la mig i sängen och släkte lampan och tänkte, detta är en början på ett nytt helvette och somnade in.

Vaknade på morgon av massa oväsen, de andra tjejerna hade blivit helt galna. Plötsligt så knackade det på min dörr och två personal från dem andra avdelningen öppnade dörren och kom in och sa, gå upp och ta på dig du måste gå ut. förstod inte varför men gjorde som dem sa, trodde att jag skulle få åka in till stan med dem eller något liknade. Tog på mig snabbt och gick ut. Båda personalen tog tag i varsin arm och ledde mig ut från huset upp till isoleringen. Fattade fortfarande inte vad som hände eller att jag verkligen va på väg till isoleringen. När jag kom fram så sa jag, vad ska jag göra här? då svarade dem, du måste sitta här tills de har lugnat ner sig lite på stugan. Då förstod jag att dem skulle stänga in mig där så jag började gapa och slå efter dem för att lyckas komma ut, men dem pötte in mig och stängde dörren. Kvar där inne började jag banka på dörren och skrika, ni är fan dumma i huvudet, jag har inte gjort ett skit och ni låser in mig här inne. Ingen öppnade eller brydde sig så kvar där blev. Efter några timmar kom en personal och öppnade och sa att jag nu fick komma ut. Då sa jag, detta kommer ni få för. Ska anmäla er för detta. Jag får inte ens sitta i isoleringen enligt svensk lag och ni bryter mot dem hela tiden. Gick ner till stugan och såg alla sitta äta middag, då insåg jag att jag hade suttit där inne 8 timmar utan någon anledning. Log och i sängen och skulle upp till skolan men istället kör dem in mig i isolering. Krävde att jag skulle få ringa och de fick jag. Ringde min soc och hon trodde mig inte. Enligt personalen så när jag satt i isoleringen så hade dem öppen dörr och dem stod vid den tills jag lugnade ner mig. Och det stämde inte. Dem har aldrig haft dörren öppen och absolut inte har dem stått utanför med öppen dörr. Dem ljuger! Men som vanligt så trodde ingen mig. Hade ingen kraft att försöka kämpa emot längre.

Den dagen så bestämde jag mig för att rymma, även om mina vänner varken ringde eller skicka brev så saknade jag dem otroligt mycket. Satt och planera hur jag skulle rymma, dem hade stenhård koll på mig. Så beslutade mig för att skära mig på armen så att jag är tvungen att komma till sjukhuset så får jag rymma därifrån. Och så blev det. Satt inne i mitt rum och började skära mig mycket, sen sprang jag ut för första gången och visade min arm för dem. Dem ringde direkt ambulansen och ambulansen kom. På sjukhuset fick jag sy som vanligt. Bad om att få gå till toaletten och dem sa ja, gick ut dit och kollade runt såg inga av personalen i närheten då började jag gå ut mot utgången, när jag närmande mig började jag springa ut. Sprang tills jag såg en telefon automat. Ringde till min biologiska pappa och sa, snälla pappa, kom hämta mig. Har rymt och har ingenstans att ta vägen. Han svarade som alltid, ja min dotter, jag kommer genast. Och så sa exakt vart jag skulle vänta. Efter någon timme så va kom han, satte mig i bilen och åkte till göteborg med han. Som vanligt när vi kom fram till hjälbos parkering så sa jag, tack pappa, men kan inte stanna här. här är de första stället dem kommer kolla. Och han förstod mig. Sen sprang jag till spårvagnen och åkte till Mölndal. Innan jag lämnade pappa så hade jag ringt mina vänner och bad dem möta mig. Kom fram till Mölndal, där stod ett gäng kompisar och väntade på mig. Alla va glada över att se mig men gladast va nog jag.

Dagarna gick och jag lyckades fortfarande hålla mig borta. Lyckades skaffa mig en mobil och nummer och jag kände mig för en gångs skull fri som en fågel fast jag egentligen inte var det. Va tvungen att gömma mig så fort jag såg en polisbil. Alla poliser i Mölndal visste att så fort dem såg mig så va jag på rymmen. Efter de hade gått några dagar så förstod jag att jag e tvungen att byta utseende. Kunde inte gå runt och va rädd att bli igen känd av polisen. för återvända till Brättegården va det sista jag skulle göra!

Mina vänner hjälpte mig skaffa en peruk och linser. Så jag gick runt med blond peruk och blåa linser. Hade även rakat av mina ögonbryn och målande dem bruna. Nu såg jag ut som en svensk! Nu skulle ingen känna igen mig

Det gick veckor och fortfarande lyckades jag hålla mig borta. Började kontakta min första soc för att berätta att jag mår bra så de inte skulle var oroliga. Hon försökte få mig att lämna in mig själv och att hon skulle försöka göra något för att förflyttas från brätte. Men jag vägrade. Varför skulle jag vilja förflyttas till ett annat hem nu när jag är fri sa jag. Då sa hon, men hur länge ska du hålla på såhär, du kan inte vara på rymmen resten av ditt liv. Jag brydde mig inte och la på.
Tiden gick och jag började få kontakt med några killar från hjälbo som jag hade träffat på Liserberg med mina tjejkompisar. Vi alla började umgås och hängde på Liserberg nästan varje dag. Dessa killarna kanske inte va dem bästa att umgås med. Dem rökte nämligen hasch. Så efter man hade umgåtts ett tag så ville jag också prova på att röka på. Rökte med dem och äskade känslan, så där fastnade jag med dem. Rökte nästan varje dag. Alla mina tanka och känslor försvann när jag va bäng. Detta va ju bättre än min medicin som jag hade. Varför inte ge ungdomar en bit hasch så blir dem lugna och glada tänkte jag.


Nu hade det gått månader och jag var fortfarande på rymmen. Min soc blev galen och gjorde all i sin makt för att lyckas få tag på mig. Polisen åkte förbi mig utan att känna igen mig. Mina fosterföräldrar åkte förbi mig utan att känna igen mig, dem tittade inte ens åt mitt håll. Där stod jag och såg dem promenera runt och leta , garvade inombords. Att jag stod så nära och dem inte kunde se det. Men efter ett tag så började rykter gå runt att jag hade en blond peruk på mig och att det var de dem skulle leta efter. Och att jag hette Nadja. När det väl kom ut så tog det inte alls långt tid innan polisen tog fast mig. Gapade och skrek ville verkligen inte gå tillbaka. Försökte få polisen på min sida genom att berätta om Jörgen och isoleringen. Och att jag va sol placerad och att jag inte får sitta isolerad. Då svarade dem mig bara, det får du ta med din handläggare och inte oss. Jag blev galen och försökte slå efter dem. Då sa den ena polisen, jag kan anmäla dig för detta. Jag skiter i skrek jag. Anmäl mig, gör vad du vill så länge jag slipper åka tillbaka till brätte. Men som vanligt brydde sig ingen och brättegården skulle jag till. Transporterad igen till helvettet. Där stod som vanligt personalen och väntade på mig. Gick in i stugan och direkt in i mitt rum och började kasta runt dem få sakerna jag hade kvar. Den dagen hade jag ingen alls kontroll över mig själv. Gick ut började kasta runt saker på dem , slängde stolar på personalen. Ville göra allt för att skada dem rejält. Kasta allt jag fick tag på, ingen av dem lyckades lugna ner mig. Dem ringde på de andra personalen från dem andra stugorna. Alla kom springades. Sparkade och bet efter dem. Sex manliga personal försökte bära upp mig på isolering. Visste inte vart jag fick den styrkan ifrån. Dem lyckades inte få upp mig utan att skada sig själva. Väl framme i isoleringen så slängde dem in mig och stängde dörren. Jävla horor, ska döda er alla vänta bara, skrek jag. Fick övernatta på isoleringen den dagen.

Dagen efter när jag fick komma ut så sa dem att dem skulle ha ett möte med mig. Då berättade dem att dem har ansökt om att få lägga LVU 3 på mig. Jag förstod inte vad det innebar och ville inte ens veta. Och dem gjorde allt i sin makt om att få det. Och de fick dem. Ringde min soc och frågade vad detta handlar om, då sa hon, nu får dem låsa in dig på isolering om dem anser att du är en skada för dig själv eller dem andra, jag började skratta och sa, låsa in mig på isolering? Det har dem gjort ändå under alla dessa månaderna här. Men det trodde hon inte på. Jag skrek och hoppades att hon skulle dö och la på. Vilka jävla idioter. Jag va så trött på detta. Nu orkade jag inte va snäll och tåla mer. Va tvungen att göra något riktigt dumt för att bli förflyttad. Gick till personalen den dagen och frågade vem som jobbar kväll, då sa dem, Jörgen och Sara. Och att det var Sara som skulle sova här. Yes tänkte jag. Jag höll mig lugn hela dagen. Jörgen var på krigshumör som vanligt men jag var tvungen att hålla mig lugn för att inte hamna i isoleringen. Den dagen åt jag middag med dem. Efter de kollade jag på tv med dem. Dem hade ingen aning om vad jag hade för planer och det var bra. Dem anade ingenting även om jag åt och kollade på tv med dem, något jag inte hade gjort på 8 månader. Men dem va väl inte så smarta. Dagen och kvällen gick, nu va det dags för att gå in till sina rum för kvällen. Sa god natt och gick in i mitt rum. Log i mitt rum och väntade på att Jörgen skulle hem. Hörde han gå och tittade ut genom mitt fönster och såg att han satte sig i bilen och åkte. Satt vid fönstret och kollade så dem andra personalen från dem andra hemmen åkte hem också. Efter några timmar så såg jag att allt var släckt. Nu va det dags att göra något jag egentligen borde göra för längesen och inte efter 8 månader. Gick ut ur mitt rum och direkt till personalrummet där Sara log och sov. Knackade lite lätt på dörren, Sara öppnade och såg mig och sa, Ruba, du får inte vara här du måste va på ditt rum. Tog tag i handtaget och öppnade dörren helt. Tog tag i hennes hår drog ner henne på marken och började boxa henne och sparka på henne. Så skrek Sara, HJÄÄÄÄÄLP, aaajjjj rooba sluuuta snälllaaaaa, aaajjj.. då skrek jag, HUR KÄNNS DET NU NÄR INGEN HJÄLPER DIG ELLER HÖR DIG ROPA PÅ HJÄLP DIN HORA. Och fortsatte mata in med smällar. Hon skrek, FÖRLÅT JAG VET ATT JAG HAR GJORT FEL , FÖRLÅT. Men ingen kunde stoppa mig, fortsatte slå och slå, till slut kom alla andra tjejerna ut från sitt rum och skrek, roba sluta, du kommer döda henne. Det va de som va meningen att hon skulle dö. Hur mycket jag än ville sluta så kunde jag inte sluta, det va som att någon annan slog henne med mina nävar. Hon fortsatte skrika efter hjälp så jag tog av min strumpa och stoppa in den i hennes mun. Hittade ett snöra och knöt fast henne och slängde in henne i ett av dem tomma rummen och låste dörren. Sen sprang jag in i personalrummet och tog hennes bilnycklar och sprang ut till hennes bil. försökte starta bilen men lyckades inte. Efter en stund förstod jag att det inte gick och va på väg att springa då såg jag massa polisbilar komma. Satt och gömde mig men min ångest tog över mig och få dåligt samvete och gick tillbaka frivilligt. När jag kom in i stugan så fick Sara syn på mig och började skrika av rädsla polisen sprang direkt och tog tag i mig. Polisen och personalen hjälpte till och bära upp mig till isoleringen och stängde dörren. Satte mig på madrassen och hade fortfarande inte förstått vad jag hade gjort.

Första dagen på mina nya mediciner. Den första var några, droppar teralen, den andra mins jag inte vad den hette och den tredje var, efektzor. Läkaren talade om mig för att jag skulle nog må illa och känna mig konstig dem första dagarna, och ja, han hade rätt. Jag kände mig helt vilsen, kändes som ja inte kunde kontrollera mina tankar eller mig själv. Kände mig ovanligt lugn. Personalen sa till mig att jag slapp gå i skolan i några dagar till jag började vänja mig. Åhhh, kände att det va nog de ända positiva med medicinen..

Dagarna gick och jag började vänja mig vid medicinen. Då var det dags att börja i skolan igen. hade varken ork eller lust att gå. Fast jag åt medicin så kändes det inte som dem fick mig att må bättre. Jag ville inte äta dem mer, kände att jag blev någon jag inte var. Log kvar i sängen den dagen och vägrade gå upp. Jörgen kom in i mitt rum och skrek, här är det inte du som bestämmer. Säger vi att du ska till skolan så går du till skolan utan att bråka. Jag hade ingen ork att ens skrika tillbaka. tittade bara på honom och sa, dra åt helvette, du och alla andra som slickar din röv. Han som vanligt tog tag i min arm och drog mig ur från sängen, släpade ut mig från huset och direkt till isoleringen. Jag hade ingen ork att streta emot, så jag släpades med utan att göra motstånd. Jörgen slängde in mig i isoleringen och där log jag på golvet och bara garvade. Jag garvade för jag inte kunde gråta. Jag bara log kvar på golvet. Hade ingen ork att skrika, eller banka på dörren som alla andra gånger. Jörgen kom och öppnade efter en bra stund och sa, fattar du nu vem som bestämmer? Jag tittade bara på honom och skrattade. Han blev så frusterad över att jag inte blev arg så han smällde igen dörren igen och lät mig vara kvar ett tag till.

Några timmar till gick så kom en annan personal och öppnade dörren och sa att fick komma ut igen. gick ut och promenerade ner. Gick in i stugan och såg Jörgen, Sara och dem andra ungdomarna sitta och äta middag. Gick förbi och skrattade åt dem och hoppades att dem alla skulle sätta i halsen och dö. Gick in i mitt rum , tog fram min gömde hyvel och skar mig på armen igen. skar och skar fick aldrig nog, det fanns inget skönare att bara sitta i sin ensamhet och skära sig själv, se så mycket blod komma ifrån din arm. Veta att du har skadat dig själv är en obeskrivlig känsla. Sen som vanligt gick jag in i toan, torkade bort allt blod på armen och golvet. Tog på mig en tröja och gick ut till dem andra. Såg på när dem andra satt och kollade på tv, vissa spelade spel och dem anda var ute och rökte.

Personalen kom ut och ropade att det var dags att gå in i rummen nu inför kvällen. Nu var de dags att stänga ner allt och lägga sig. Klockan var 21.00. Jag stod i köket och spolade vattnet när Jörgen kom och sa att jag e tvungen att gå in i rummet. Jag sa, ja, jag ska först dricka vatten eftersom jag inte får ta med mig glaset in i mitt rum. Då svarade han, Ja, men skynda dig. Det sa han för att han slutade sitt pass klockan 22.00. ja sa, jag tänker inte stressa ihjäl mig. Hällde upp glaset och satte mig vid köksbordet och drack as långsamt. Jörgen stod bredvid och sa, skynda, kom igen, snabbare. Du ska vara på ditt rum nu. Jag tittade bara på honom och drack ännu långsammare. Då sa Jörgen, om du inte dricker snabbare så får du ingen mer vatten. Svarade honom, du, jag har all rätt i världen att dricka vatten, vill jag dricka långsamt så gör jag det. Ert fel att jag inte får ta in glas i mitt rum längre. Då blev Jörgen så förbannad att han tog tag i mitt hår dunkade in mitt huvud in i kylskåpet som stod framför köksbordet, höll fortfarande fast i mitt hår och släpade ut mig. Jag fick så ont i mitt huvud så hade knappt någon kraft att göra motstånd. Efter han hade dragit ut mig ut från stugan så försökte jag sparka efter honom, försökte sparka han i skrevet och fick in en smäll så han skrek till, då sparkade han tillbaka flera spark att jag fick så ont att jag skrek högt av smärta. Sara, återigen tittade hon bara på utan att göra något. Hon visste mycket väl att det han gjorde idag var JÄTTE FEEEL!! Men ändå gjorde hon inget åt saken, inte ens sa åt honom att sluta. Han stod där och sparakade och sparkade och han kunde inte sluta. Sen drog han upp mig till isoleringen, skrek fortfarande av smärta men ingen kunde höra mig. Inne på isoleringen fortsatte jag skrika och skrika, ville att någon från dem andra avdelningarna skulle höra mig och komma. Jag hade så ont, kunde inte beskriva min smärta. Kände att nu måste jag göra något åt saken. Nu var jag tvungen att döda någon av dem. Helst ville jag döda Jörgen, men det skulle bli svårt. Frågade mig själv vilket som va värst. Att dem som slår eller den som står och tittar på utan att göra något åt saken. Ville att Sara skulle hamna i samma situation som jag. Jag fick sova i isoleringen den natten. Utan filt, och kallt blev det. Så kallt att jag inte kunde somna förrän min hjärna sa ifrån och somnade in. Vaknade av att dörren öppnades, där stod Jörgen. Han tittade på mig och sa, fattar du nu vem som bestämmer? jag spottade på honom och sa, du kommer vara död inom kort jag kommer aldrig låta en hora som du bestämma över mig, aldrig! Han sparakade mig och sa, ska du hota mig din skit och smällde igen dörren. Liggandes kvar och bara kände hur mitt hat växte och växte. Efter några timmar kom en av personalen och öppnade dörren och frågade mig ifall jag ville ha mat, jag svarade, nej, ska svälta igen så alla tror att ni inte har gett mig mat. Då svarade personalen, det kommer inte hålla i längden, det vet både du och jag och stängde igen dörren. timmarna gick sen kom en annan personal och öppnade dörren och sa, dags att komma ut. Gick upp och gick ut och såg att det var mörkt ute. Frågade vad klockan var, då var den 22.00. jaha sa jag, då har jag varit här inne i 24 timmar. då svarade personalen, ja det stämmer. Så är det när man inte följer reglerna. Jag bara tittade på henne och sa, Ja, jag vet. Och tänker fortsätta var olydig tills någon av oss dör. Hon tittade på mig och sa, Roba, ska du börja hota så får du gå tillbaka till isoleringen. Jag skrattade och frågade om hon var rädd, då sa hon, ja det är lite obehagligt att någon önskar ens död. jag skrattade och sa, du kan hålla dig lugn, dig kommer jag inte döda.

Jag slutade äta min medicin, och personalen blev tokiga på mig. Dem försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade. Kände att det var skönt att det fanns något jag kunde bestämma själv. Dem försökte muta mig med olika saker men inget funkade. De vägrade inse att jag inte ville gå på några mediciner. Nu va de dags för möte igen. Den här gången va min andra social sekreterare med. Där inne satt Jörgen, Sara och min social tant. Jörgen satt där och talade om hur mycket han tyckte om mig, och hur mycket han brydde sig om att det skulle funka för mig. Jag tittade på honom och sa, Jaha, därför du misshandlar mig varje pass du jobbar? Och Alltid framför Sara för du vet att hon är för feg för att göra något åt saken. Då blev det tyst och alla dem tre tittade på varandra som om jag vore en idiot. Så sa min soc, Roba, tycker du ska lugna ner dig nu. Är det jag som ska lugna ner mig skrek jag, din jävla hora. Hoppas ni alla dör en efter en och smällde igen dörren och sprang in i mitt rum. Det va aldrig någon ide att ta upp detta, för ingen trodde mig ändå. Fick leva med att bli misshandlad varje pass Jörgen jobbade.

När personal mötet var slut så kom social tanten in för att säga hejdå, jag skrek bara att hon kunde dra åt helvette. Att hon snart slutade jobbet och gick hem till sin familj och hade det bra medan jag log kvar här och blev misshandlad tack vare hennes placering på detta hem. Hon hade som vanligt aldrig något vettigt att svara mig så hon stängde dörren och åkte hem. Efter en stund kom Jörgen in i mitt rum och skrattade lite lätt och sa, fattar du fortfarande inte att ingen kommer tro dig, spelar ingen roll vad du säger. Jag tittade på honom och sa, nej jag vet att ingen tro mig jag. Därför kommer jag personligen döda dig. Då blev Jörgen arg och tog tag i min arm och släpade upp mig på isoleringen. Jag skrattade och sa, du går igång på att skicka mig till isolering. Du måste haft ett taskigt barndom. Du blev säkert mobbad hela din skolgång därför du tar igen allt på mig din hora. Han svarade mig inte men såg hur hans ögon blev svarta. Han slängde in mig i isoleringen och låste dörren. Jag log där inne och bara skrattade. Jag kände mig som ett psykfall som bara skrattar, hade inga känslor kvar. Fick inte fram några tårar fast jag ville gråta. Efter en stund så tog jag fram min hyvel som jag hade gömt i min ficka, för jag visste att jag skulle hamna här idag. Här kunde jag sitta ensam i flera timmar och bara skära mig i lugn och ro heeeeeeeela dagen. Och så blev det. Satt och skar mig så mycket att jag till slut inte hade någon kraft att fortsätta. Hade förlorat mycket blod och jag kände av det. Log där på golvet bredvid en stod blodpöl och kvar liggandes blev jag i många timmar. Efter några timmar öppnades dörren och där stod två av personalen som såg mig liggandes där och fick panik , de ena personalen hörde jag lite svagt skrika i panik och ringde efter en ambulans.
Ambulansen kom och tog med mig till sjukhuset. Där jag fick sy massa stygn till. Efter dem hade sytt klart så fick jag återvände igen till stugan. Fick gå raka vägen till mitt rum. Stannade där hela dagen. Log i mitt rum och försökte komma på något sätt att sätta stopp för detta. Vad är jag tvungen att göra för att dem skulle förflytta mig härifrån.

Vaknade på morgonen kände hur min ångest tog över hela min kropp, ville varken gå upp från sängen eller få i min någon mat. Det knackade på dörren och öppnades direkt, dem väntar aldrig in någon svar från mig längre utan öppnar direkt efter någon knackning. Där stod Jerry, gå upp nu Roba och förbered dig för skolan. jag kände att det inte är någon ide att streta emot längre, dem skulle ändå alltid få sin vilja igenom. Så jag sa bara , okej , kommer strax. Gick upp tog på mig kläder och gick ut till skolan utan att äta frukost. Satt utanför till alla andra tjejerna kom så att vi kunde gå in. Att bo på ett hem med bara tjejer var inte lätt. Alla skulle visa sig va starkast för kunna överleva mobbning. Men jag hade ingen tid med det så jag blev utmobbad utav dem andra tjejerna. Dem mobbade mig så mycket att jag tappade tålamodet helt. Började skrika och kasta stolar på dem så läraren fick ringa ner till personalen. Dem kom och drog ut mig från skolan och släpade mig till isolering , där fick jag aldrig sitta eftersom jag va sol placerad och inte hade LVU. Men dem brydde sig inte om lagen och där fick jag sitta en stund tills jag lugnade ner mig. Jag fick panik i de rummet och började skrika och gråta, inte ens de hjälpte för att dem skulle släppa ut mig. efter några timmar kom jerry in och frågade om jag hade lugnat ner mig för att gå tillbaka till stugan igen, jag skrek bara, jaaaaaa, släpp ut mig bara..

På stugan så satt alla och åt, satte mig med dem och pillade bara i min mat. Fick inte i mig något utan sprang in i mitt rum och låste in mig. Kände att jag inte orkade mer. Min ångest blev bara värre och värre. Hade en sån hat inom mig att jag bara ville slå någon, men kunde inte göra det för då skulle jag hamna i isoleringen igen, och dit ville jag verkligen inte igen. istället så bestämde mig att skada mig själv. Gick in på toaletten och hämtade min rakhyvel. Gick in i rummet igen och gjorde sönder den så jag bara hade själva hyveln kvar. Satte den mot min överarm hårt och drog, kollade ner på armen och såg hur mycket det öppnade sig och efter bara någon sekund forsa det blod ut den. Kändes som en lättnad och fick inte alls ont, så jag fortsatte och fortsatte tills det blev en stooor pöl blod på golvet. Luta mig tillbaka och kände hur skönt de var. Min ångest dämpades. Och där satt jag en bra stund. Gömde hyveln och gick in i toaletten för att hämta en trasa som jag sen torkade bort all blod på golvet med. Gick in i rummet igen och satte på min en tröja och gick ut, ville inte att någon skulle lägga märke till min arm. Satte mig med dem andra tjejerna och kollade på tv och tänkte, ååhhh var skönt, har hittat ett sätt att dämpa mina aggressioner och ångest på.

 

Nu var det Sara och Jörgen som jobba ihop igen. dem två som älskade att plåga mig, som älskade att se mig sårad och bara njöt av att ingen skulle tro på mig. Jörgen knackade på min dörr. jag skrek bara , jag kommer. Gick upp och  tog på mig och började gå långsamt mot yttedörren. Jörgen börja skrika att jag skulle gå snabbare, jag svara, går hur långsamt jag vill, du bestämmer inte över mig. Efter det kännde jag bara en hård box mot min rygg så jag flög in i väggen och ramlade ner på golvet, där tog han tag i min arm och släpade mig ut. satte mig på trappan och skrek, hoppas du dör din jävla fitta. Då kom han mot mig och pekade mot mitt ansikte och sa, kom ihåg, här är det jag som bestämmer. Då knuffade jag bort hans hand, och då blev han så arg att han gav mig en käftsmäll så jag blev helt röd om kinden. Jag sa, detta kommer du få ångra din hora och sprang upp mot chefen Liss. Satt där med henne och berättade vad som hade hänt och hur jag hade blivit röd om min kind, då svarade hon mig, Det är säkert du som har suttit och slagit dig själv flera gånger för att bli röd, Jörgen skulle aldrig göra något sådant. Jag fick panik och tänkte, ingen tror på mig varken min soc eller Liss. Vad ska jag göra, såhär kan det inte fortsätta. Gick tillbaka ner till stugan, tänkte inte ge upp. Ska bråka med han tills någon ser hur han behandlar mig.

Sara öppnade dörren och sa, du får inte vara här nu Roba. Jag knuffade in henne och gick in. Sprang direkt till köket och ställde mig vid lådan med alla knivar i och skrek, vart är du din hora. Efter någon minut kom Jörgen och Sara, jag öppnade lådan och började kasta alla knivar jag fick tag i på honom, men ingen träffade. Sen tog knivarna slut och jag fick panik och började skrika. Jörgen hoppade på mig, höll mig så hårt att jag höll på tappa andan. Sara stod bredvid och bara kollade på hur han försökte mosa mig. Sara ringde på dem andra personalen från dem andra stugorna och alla kom springandes och hjälpte åt att bära mig till isoleringen. Jag sparkade och skrek och försökte göra allt för att komma loss, fick tag i Jörgens arm och bet så hårt så jag kunde känna blod smak i munnen. Vägrade släppa. Han skulle få känna på den smärtan som jag fick känna på. Han började trycka på min käke och slå för jag skulle släppa, hur ont de än gjorde vägrade jag släppa. Men till slut fick jag så ont av alla smällar att jag släppte. Hade hans blod i min mun som jag sen spottade ut på han. Din jäävla hora, kommer döda dig skrek jag efter han. Dem slängde in mig i isoleringen och låste dörren.

Sittandes ensam i isoleringen och ville bara ta mitt liv. orkade inte leva mer. Nu fick det räcka kände jag. Min hat blev bara värre och värre. Snart hade jag inga känslor kvar. Det ända jag ville göra var att avsluta allt detta och döda Jörgen. Det va mitt mål. Efter många timmar så kom Sara och öppnade dörren och sa, kom nu får du gå ut. jag kollade på henne och sa, din tid kommer komma din fitta. Att du bara står och ser hur han slår mig utan att du gör något. Sara svarade mig, förlåt Roba. Jag brydde mig inte. Hon skulle få igen för detta en vacker dag. Gick tillbaka med henne och direkt in på mitt rum tog fram hyveln och började skära mig i armen igen. den här gången tog jag i lite för hårt att jag förlorade mycket blod. Sara kom in för att fråga om jag ville ha mat och fick en chock när hon såg mig ligga där med blod överallt. Hon trodde nog för en sekund att jag var död, hon hann inte se ifall det var överarmen eller handlederna jag hade skurit mig på. Hon sprang och skrek efter dem andra. De kom in och så ringde de efter en anbulans.

På sjukhuset fick jag sy flera stygn. Efter en stund så fick jag åka tillbaka. kom tillbaka till stugan så såg jag att dem var inne i mitt rum och toalett, dem letade efter allt vasst. Fick inte ha rakhyvlar mer eller något vasst föremål i mitt rum längre. Fick inte ta med mig glas med vatten in till mitt rum längre. Nu var jag tydligen självmordbenägen också. Efter dem hade tagit allt från mig så la jag mig i sängen och somnade in för dagen.

Dagen därpå så ringde jag min första socialsekreterare som jag fortfarande hade kontakt med även om inte hon inte bestämde längre över mig och berättade för henne om Jörgen, tänkte att hon om någon skulle tro mig. Men nej, hon trodde mig inte heller. Blev så ledsen. Varför var det ingen som trodde mig. Jag hade aldrig hittat på något sånt innan. Jag sa till henne, när jag sa att mina biologiska föräldrar hade slått mig, då trodde ni mig direkt. Men nu när jag säger att en personal slår mig då tror ni mig fan inte och la på. Jag mådde så dåligt. Mina vänner från utsidan hade slutat skriva till mig eller höra av sig till mig. Hade ingen. Hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde nu. Den känslan gjorde mig bara mer hatiskt mot allt och alla. Nu var det verkligen jag ensam mot hela världen. Hur skulle jag ta mig ur detta. Mitt rum blev mitt hem. Satt alltid där inne för mig själv. Rev sönder alla mina bilder på mina vänner och mig. Ville inte ha något med någon att göra mer. Kunde inte kontrolera min ångest.

Dagarna gick och så var det dags för möte igen med Sara och Jörgen. Dem berättade att dem hade beslutat att jag skulle till läkaren för att få medicin. Ja men det är klart sa jag, allt för att ni ska slippa ta itu med mig och hjälpa mig. Alltid lättare at trycka i någon massa medicin. Allt för underlätta för er och började skratta åt dem. Ja och medicin blev det. Inte en utan tre olika som jag skulle ta dagligen. Började medesineras och inte blev det bättre. Mådde sämre och hade inge lust alls att göra något. Tappade allt. Vägrade äta eller prata med någon. Och så förblev det ett tag.

13 år och då var det dags att placera mig på ett paragraf 12 hem. Sittandes i bilen med min socialsekreterare och pratar, de första jag frågar henne var, har dem isolering. Hon svarade, nej det har dem inte. Hade aldrig suttit isolerad men hade bara hört hur hemskt det var. Efter hennes svar så var jag lättad. Sen sa hon, du är den första vi placerar här. Alltså var jag deras försökskanin. Efter en bra bit in i skogen så var vi framme på brätte gården. Den såg ut som en stor gård med olika enplans hus. första huset vi åkte förbi var ängen, där borde det tjejer med familjeproblem, andra huset var Viken, där borde det tjejer med missbruk, tredje huset var Stranden, där borde dem med familjeproblem. Hon stannade bilen utanför Stranden och sa, nu är vi framme. Jag hoppade ut och gick bakom henne in till stranden. Personalen kom ut och välkomnade mig. Bemötte dem inte bra tillbaka, varför skulle jag va trevlig åt dem, hade ingen anledning alls. Gick in i huset och direkt till kontoret. Där inne satt vi och pratade och dem berättade lite snabbt om reglerna. Medan dem satt där och pratade med mig så var mina tankar nån annanstans, satt och planerade in hur jag skulle rymma från detta helvette. Efter all prat och tjat så var det dags för min social sekreterare att åka tillbaka till kontoret. Då var det bara att le och se glad ut som alla andra gånger


Personalen visade mig mitt rum. Gick in i rummet och kollade runt, hade en säng, skrivbord och en byrå. Stängde dörren och började packa upp mina saker. Sittandes på sängen och börja redan planera hur jag skulle rymma härifrån.
Efter en stund knackade det på dörren, jag öppnade dörren. Där stod det en stor lång man, hej Roba, jag är Jörgen, får jag komma in. I mitt huvud så tänkte jag, har jag något val. Backade några steg så han kunde komma in. Det är jag som kommer bli din kontaktpeson, jag och en till. Men hon jobbar inte idag. Maria heter hon. Jag bara, okej, trevligt! Det är oss du kommer till om det är något. Det är vi som kommer ta besluten gällande olika aktiveteter osv. jag svarade bara, ja på allt. Orkade inte bry mig så värst eftersom min plan var ändå att dra.


Dagen därpå så kom Maria, min andra kontaktperson. Hon lös upp som en sol, fan va jag gillade henne. Hon va så snäll och pratade inte med mig som att jag va ett psykfall. Det kändes jävligt skönt, att någon som kunde se en som en normal människa. Jag älskade att prata med henne, ville inte göra det med någon annan. Öppnade mig för henne. Maria var min nya bästa vän!
Dagarna gick och kvar blev jag i helvettet. Träffade de andra tjejerna och dem verkade inte var helt normala. Den ena va värre den andra. Blev kompis med en tjej Natalie, hon kom ursprungligen från Chile och borde egentligen i Södertälje. hon var as cool, så vi blev as tajta. Det var vi mot alla andra, vi jävlades hela tiden med dem andra, hade ingen respekt mot någon. Varken de andra tjejerna eller personalen.

Varje månad hade man möte med sina kontaktpersoner om hur det har funkat och om de är något man vill ändra på osv. Där satt jag med Jörgen och Maria. Då berättar Maria att hon skall sluta och fått ett annat jobb. Jag fick en klump i halsen, skulle hon jag mest gillade dra. Varför ska alltid alla jag börja gilla sluta. Jaha, svarade jag. Ovanligt att jag råka ut för det. Men trevligt för dig och hoppas du har det bra på ditt nya ställe. Orkar inte sitta här med, ha det gött hej. Sprang in i mitt rum och började gråta, tryckte ner mitt huvud i kudden och bara skrek. någon Knackade på min dörr och dörren öppnades, Maria stod utanför och sa, förlåt Roba, vill inte att du ska bli ledsen men jag har fått ett annat bättre erbjudande. Jag skrek bara, dra åt helvette, vill varken se dig eller någon annan. Gååååå bara, gååååååååååååå.. hon gick aldrig utan hon kom in och satte sig bredvid mig i sängen och kramade om mig hårt och sa, kommer sakna dig. Vill inte avsluta sista dagarna såhär. Jag satte mig upp och kramade om henne och sa, förlåt. Jag blir bara ledsen att du ska gå, hatar alla andra här och Jörgen är inte bra mot mig.vi blev sittandes i mitt rum en stund och pratade.

Maria va borta. Nu va det dags för mig att träffa min andra kontaktperson jag skulle få, Sara. En riktig jobbig jävel. Märkte direkt när hon hälsade på mig att hon och jag aldrig skulle komma överens. Jag hade två stycken jobbiga idioter som kontaktpersoner. Vem skulle jag nu prata med.

förutom dem som borde på Höjden och Lunden, eftersom de va slutna avdelningar. De andra tjejerna var nyfikna på vem jag var, så de kom fram och pratade med mig. Jag va helt ointresserad utav att lära känna dem, ville Nu va det dags att börja skolan. Det var en lekstuga för mig. I skolan fick man träffa alla andra tjejer bara bråka och jävlas med dem. Vägrade sitta kvar på lektionen så jag gick tillbaka till stugan och låste in mig på rummet. Men där fick jag inte va kvar länge till. Dörren öppnades utan att någon knackade, där stod Jörgen. Gå upp och gå till skolan skrek han, jag , aldrig . du kan inte bestämma vad jag ska göra eller inte göra. Han gick in i rummet tog tag i min arg och drog ner mig från sängen och släpa mig ut från stugan. Du får inte gå in hit förrän skolan är slut. Jag skrek och sa, tänker aldrig gå till skolan och du kan inte göra något åt saken. Men han stängde dörren och gick in. Jag blev kvar liggandes kvar på asfalten och tänkte, här kan jag verkligen inte vara kvar. Ställde mig upp och tittade mig omkring, började gå mot vägen. När jag väl kom mot vägen så började jag spinga, jag sprang de fortaste jag kunde tills jag hamna på en stor väg. Där jag liftade in till stan. När jag väl kom till stan så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, hade varken pengar eller mobil. Gick fram till en telefon kiosk. Ringde via den så att motagaren betalade. Ringde till min biologiska pappa. Eftersom jag aldrig ringde han så blev han överlycklig när jag väl gjorde det. Jag bad han bara komma och hämta mig och vart jag var exakt.

Pappa kom, satte mig i bilen och bad han köra mig till Göteborg. Äntligen tänkte jag , äntligen ska jag få slippa helvettet. Sittandes i bilen med min biologiska pappa som försöker göra sitt bästa för att prata svenska så förstod jag fortfarande knappt vad han sa. Jag nickade bara och var glad att jag var på väg till Göteborg. När vi väl var framme så gav han mig en mobil med ett nummer och fyllde på den åt mig, tackade så mycket och stack sen för träffa mina vänner.

Tiden gick och jag va fortfarande på rymmen, umgicks med mina vänner och hade bara hur kul som helst. Återvända tillbaka till helvettet var de ingen snack om. Sittandes på en berg så ser jag plötsligt mina föräldrar nedan för och ropar, Roba, kom ner nu så åker vi hem. Jag fick en chock, hur fan kunde dem veta vart jag var. Aldrig skrek jag, vill inte åka hem. Och började springa därifrån. Dagen gick och jag vägrade lämna in mig, visste att det skulle sluta illa om jag gick tillbaka till helvettet. Sittandes på trampor med mina vänner så dyker min första socialsekreterare upp. Jag stod och pratade lite med henne, inte visste jag att hon hade ringt polisen innan. Två poliser tar tag i mig, och blir as arg och börja skrika hora efter henne. Hur kunde hon göra såhär mot mig. Försökte sparka poliserna och göra allt för att inte dem skulle få in mig i bilen. Men dem var för starka och lyckades till slut. fick sitta på polioshuset till någon hade tid att köra mig tillbaka till helvettet. Efter drygt två timmar så va det dags att transporteras tillbaka till helvettet.


Kom tillbaka och där stod Jörgen och tog emot mig. Tänkte, är han tvungen att alltid jobba, har han inget privat liv. han tog tag i mig och gick med mig in i stugan. Där stod alla andra tjejerna och bara kollade på mig när jag kom in. Blev skit arg och började skrika , vad glor ni på er fitter! Jörgen blev arg och drog mig hårt i armen öppnade mitt rum och knuffade in mig. jag låste min dörr och började slänga runt alla mina saker. Mådde så jävla dåligt, orkade inte med detta. Ville bara rymma härifrån. Hur skulle jag nu kunna rymma, dem kommer ha bättre koll nu. Blev kvar mitt rum hela dagen, vägra äta med dem eller se dem. Somnade tidigt den dagen. På morgonen kom Jörgen och knackade på min dörr, jag vägrade svara. Han knacka igen. vägrade återigen svara, då öppnade han dörren och sa, nu är det dags för skola. Jag skrek bara dra åt helvete! Jag vägrade ta bort mitt täcke för att han skulle se att jag hade kläder på mig, för han fick inte dra ut mig från sängen för skulle jag bara ligga i trosor så skulle han få skit. Så han stod bara där och bråkade mig , såg bara hur hans ögon blev svarta. Kändes som att han ville döda mig. Men jag gav inte upp, fortsatte bråka med han. Efter en stund så slängde han igen dörren, yes tänkte jag. Nu slipper jag gå till skolan han har gett upp men så va det inte. Han och Sara kom in. Jörgen stängde dörren och ställde sig utanför medan sara blev kvar inne med mig. Hon tog upp täcket och såg att jag hade tshirt och mjukis byxor på mig. Hon öppnade dörren igen och sa att han fick hjälpa till. Då kom han in och tog tag i min arm och drog ut mig från huset. Skrek efter han, tänker inte gå till skolan hur mycket du än vill din jävla fiiiitttaaa hoppas du dör i helvettet. Då kom han fram och sparkade mig i ryggen så jag börja skrika av smärta mitt framför Saras ögon. Och så gick han och hon in och stängde dörren. Liggandes kvar med smärta i ryggen och bara mådde as dåligt hur någon personal som va utbildad för jobba med ungdomar  sparka mig så som han gjorde. En man på 190 cm och vägde minst 100 kr sparka mig så hårt att jag inte kunde gå riktigt på några dagar. Försökte ta mig upp till chefen Liss. Gick in där och hade jätteont. Och berättade händelsen för henne, då svara hon mig. Nej nu hittar du på, Roba. Så börja jag skrika på henne, hur i helvette skulle jag annars ha ont. Då sa hon att hon inte hade tid för detta och bad mig gå ut. Jag gick ut och tänkte, okej. Det är alltså jag mot alla är. dem ska få ett helvette med mig. Min ångest blev bara värre och värre. Satt utanför skolan tills den va slut. när alla tjejer kom ut då visste jag att man kunde gå tillbaka till stugan igen.
Kom tillbaka, Jörgen va inte kvar. Han hade slutat för dagen. Skööönt tänkte jag, nu lite lugn och ro i mitt liv. Såg att Sara va kvar, gick fram till henne och sa, hur fan kan du låta någon göra såhär, då svarade hon mig, jag vet Roba , det hade gjorde va fel. Jag gick bara därifrån, vilken jävla hora som säger att hon vet att han gjorde fel och gjorde inget åt saken. Gick in i mitt rum och hade fortfarande ont, kunde knappt sova den kvällen.

då. 2008
Liggandes på en vit fin sand strand med en drink i handen och en god vän bredvid. Njuter vi av solen som bränner på huden och indiska Ocianen framför oss. Ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem till Sverige igen.

Veckorna gick och när jag hade njutit av livet i över en månad så va det dags att packa sin väska och återvända till Sverige. Gråtandes packa jag väskan , ville verkligen inte lämna allt här. fortfarande så hade jag ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem.

Flyget lyfte och så var det bara att försöka sätta sig bekvämt, här skulle jag sitta dem närmaste 12 timmarna. 12 timmar gick och plötsligt så va jag i Sverige. Hade absolut ingen hemlängtan ! en kära vän mötte upp mig för sen köra mig hem. Mådde fortfarande dåligt utav att va hemma. Kommer hem , slänger mig i sängen och somnar in för dagen. Fortfarande ingen aning om vad som förväntar mig.

Dagen därpå, mobilen ringer och ringer. Ville undvika telefonen för att jag verkligen inte hade lust att prata med någon. Men den fortsatte och ringa och ringa, kunde till slut inte ignorera den. Tog upp den och svarade med en mörk, trött röst. Hade fortfarande inte sovit ut efter den långa resan.

Hallååå, svarade jag. Då va det min gamla socialsekreterare från förr, Hej Roba. Hur mår du, hur har du haft det. Jag berättar väldigt kort för att avsluta samtalet snabbt för att sen få fortsätta sova. Då säger socialsekreteraren, läste i en dödsannons. Jag bara, Okej, väldigt ointresserad. I mina tankar tänkte jag bara, vad vill kärringen, hör hon inte att jag inte orkar prata. Ja, säger hon. Det står att Ann-Britt Dahl är död, så är det en sån basset hund på, finns la inte många Ann-Britt Dahl i Herrljuga. Jag, blev plötsligt jätte pigg, satte mig upp och sa, va, vad sa du?! Ja, så sa hon det igen. jag bara, okej, hmm,aaa,okej,ja,men vi hörs sen. La på luren, fortfarande så hade jag inte fattat än vad det menades.. så jag la mig och försöka sova igen. liggandes kvar på sängen så flyger tankarna runt. Menade hon att min mamma är död?? Neeeeej, kan absolut inte stämma. Hon kan för fan inte vara död. Jag snackade med henne innan jag åkte, och då var allt okej. Dagen gick och jag blev kvar liggandes i sängen hela dagen, men sova var det sista jag gjorde.

Begravningen kom, ville verkligen inte gå. Hade aldrig varit på en begravning. Visste inte hur jag skulle ta det. Min första begravning jag gick på skulle va min mammas. Tankarna flög. Men gå va jag tvungen att göra. Skulle aldrig förlåta mig själv annars. Sittandes i kyrkan och hör jag hur alla gråter, fick panik, visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara springa ut och skrika. Var jag verkligen på min mammas begravning? Är det hon som är där framme , död? jag bet ihop, försökte hindra tårar för att komma. Va tvungen att visa mig stark, gråta skulle jag aldrig göra. Men de gick inte och hålla sig, jag grät så mycket att folk runtomkring mig gav mig näsdukar. Hur mycket jag än torka, så kom det mer tårar. Satt där och skrek inom mig själv , varför, varför just hon?! Kunde inte kontrolera mig själv den dagen. Även om jag hade varit på begravningen så va min mamma fortfarande inte död. jag intala mig själv det för att slippa tänka på det. Den kvällen blev det som alla andra kvällar med ångest. Köpte mig fem gram hach, och satt hemma hela kvällen och rökte. Mina tankar försvann och hade inte någon tanke om att jag hade varit på begravning och att min mamma va död. sittandes i lägenheten jätte hög va as skönt. Och så fortsatte mina dagar framöver…


Idag..2012
Det gör så ont att leva med att aldrig fick tala om för dig hur mycket jag egentligen älskade dig. Även om alla säger att du visste om det så känns det ändå i en att man själv aldrig fick bevisa det för dig. Så mycket som du älskade och kämpade för mig skulle nog ingen göra för någon. Du var inte ens min riktiga mamma utan en fostermamma. Du kämpade in till de sista med mig och jag vägrade ta emot din kärlek. Stötte ut dig och skrek och behandlade dig dåligt. Så dåligt att jag inte kan sluta tänka på det. De äter upp mig inifrån, att jag inte kan ta tillbaka tiden då du levde och bara få krama om dig och aldrig släppa taget. Att bara få säga att jag älska dig. Kan inte gå vidare men att du verkligen är borta, kan inte förstå att du aldrig komma finnas där för mig igen. Känner mig så jävla ensam. så älskad som jag kände mig av dig kommer jag aldrig göra igen, aldrig!

Mins att du vägra släppa mig, fast jag mådde så dåligt och inte kunde kontrolera mig själv längre . jag va tvungen att flytta ifrån dig. Och du vägra släppa mig. Att du kämpa så mycket tills någon från socialentjänsten fick ta tag i dig och säga, nej Ann-Britt, de får räcker nu. Finns inget mer du kan göra åt Roba, du har redan gjort allt. Från med nu tar vi över. Och du bara började gråta.

Att en fostermamma älskade sitt fosterbarn så som du gjorde är helt sjukt. Finns ingen människa som du. Någon med så stort hjärta som du hade, helt otroligt. Du var den bästa mamman man kan önska sig. Du fanns alltid där och stötta en, krama en och bara gav all kärlek du hade till en när man behövde det som mest. du såg mig när ingen annan såg mig. Det fanns något speciellt mellan oss, och det märkte du, därför du kämpade för mig.
Jag älskade så otroligt mycket. Ville bara inte visa det för dig.va rädd att förlora dig som alla andra i mitt liv som jag visade någon kärlek till.

Tanken att aldrig få se dig igen gör så ont, för ont. Hade jag verkligen fått bevisat att jag verkligen hade fått vara med dig igen efter döden då hade jag tagit mitt liv. allt för att få vara med dig, krama om dig och bara tala om för dig hur mycket jag älskar dig.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv, Roba hon kommer aldrig komma tillbaka, hon är borta för alltid. Så vägra jag tro det. Vill fortfarande tro att du lever och att vi bara ha tappat kontakten helt. Den tanken får mig må bättre än att du verkligen är död.
Livet är så jävla orättvist, det har vi fått bevisat. Att just du av alla människor skulle försvinna från mig. Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för du. Du hade så mycket mer att ge än vad jag har. du hade så många som älskade dig, så många som var beroende av dig. Du dog alldeles för tidigt. Av en sjukdom som inte går att bota.

Du var en sån stark kvinna, du ville gå igenom detta helt själv utan att tala om det för nån. Du ville inte att någon skulle må dåligt. Varför? Varför skulle inte du få visa att du behövde hjälp, när du va där och hjälpte alla andra. Varför fick vi inte stötta dig igenom detta! Varför sa du inget till mig, så att jag kunde vara där och kämpa för dig, så som du kämpa för mig?!
Ännu mer ont gör det i mig när jag vet att jag log på en strand och sola och mådde bra och bara njöt av livet så log du på sjukhuset och kämpade för ditt liv utan att jag hade någon aning. . Hade ingen aning om att du levde med cancer . Cancer som åt upp dig medan jag log på en strand. Kommer aldrig få ut det från mitt huvud. Kan fortfarande inte släppa det. Mår så dåligt, att jag inte fick va med dig dem sista dagarna, timmarna, Bara ligga där bredvid dig och få känna din närhet för sista gången. Då jag kunde ha en chans och få tala om för dig hur mycket jag älska dig. Så mycket du har fått stå ut med i livet med mig. Du var stark och lyckades stå emot allt. Men cancern var tyvärr starkare och lyckades äta upp dig och du somnade in för gott.

Nu har jag bara minnen kvar. Kan ibland luta mig tillbaka och få mig ett gott skratt. Hur du gapa och skrek efter mig, och hur vi log och brottades. Och hur glad du blev när jag kallade dig för mamma. Tråkigt att leva med dem minnena ensam och inte har någon att skratta åt dem med. Idag hade du varit en stolt mamma. Det du gjorde kommer jag ta efter och göra mot mina barn.


Om gud kom ner på jorden och sa, du får välja att hämta tillbaka någon men då måste du släcka någon annans liv så hade jag valt dig och släckt mitt egna liv. Så mycket förtjänade du att leva. Du älskade livet. Du försvann alldeles för tidigt. Älskar dig min älskade mamma. Finns ingen dag jag inte tänker på dig. Blir påmind om dig vart jag än går, vart jag än tittar så finns du där med mig. Älskade dig då, nu och för alltid… Din dotter

Önskar att ingen ska få reda på de på det sättet som jag fick...

När jag väl kom hem från sjukhuset efter några dagar rymde jag direkt från ”fängelset”. Det var då jag upptäckte narkotikan och dess effekt. Det var enda sättet för mig att fly undan verkligheten och glömma bort mina känslor, min familj och alla människor som utnyttjat mig. Det var utan tvekan den bästa känslan jag känt på, att bara inte känna någonting, men knarket har sin baksida också. Efter att ha varit på rymmen och neddrogad i ett halvår fick polisen syn på mig och då blev det att jag blev inlagd direkt. I en hel månad satt jag i ett sjukrum för att all knark som fanns i min kropp skulle försvinna, jag har aldrig varit mer desperat under den månaden. De proppa i mig massa medicin för att jag inte skulle få återfall men i själva verket så var det droger dem gav mig. Jag blev omänsklig i mitt beteende och i mina känslor, jag hade skärmat av hela min omvärld pga allt som hänt mig. Efter en tid var personalen oerhört trötta på mig för jag påverkade de andra tjejerna negativt genom mitt uppförande och följden blev att jag förflyttades ännu en gång. Norrland blev min nästa anstalt och det var för att jag inte skulle kunna rymma eller träffa folk som jag kände. Istället för att rymma därifrån beslöt jag mig för att låsa in mig i mitt rum. Det enda jag hade i tankarna var hur jag skulle kunna komma åt knark för det dämpade min ångest och min ånger till allt jag gjort.

Jag pratade inte med någon på flera månader men en dag när jag satt i vardags rummet hörde jag hur två andra tjejer planerade att elda upp rummet. Jag gillade iden för nu kunde jag brännas ihjäl utan att jag orsakat någonting.

Elden började i gardinerna och efter några minuter var rummet fullt med rök, personalen gjorde allt för att få ut mig men jag vägrade. Larmet gick igång och efter det blev det helt svart. Jag kommer inte ihåg någonting. När jag väl öppnade mina ögon såg jag några läkare runt mig och jag märkte att massa slangar var kopplade till min kropp. Jag hade överlevt ännu ett attentat mot mig själv och fick ännu mer ångest. Jag försökte minnas när jag mådde bra senast och då kom jag att tänka på dagen när jag och mina syskon blev placerade på det första barnhemmet. Jag trodde att mitt liv var räddat och att allt skulle återupprättas, men från ytterkanten av helvetet till mitten av helvetet hade min flytt varit.

När jag kom hem från sjukhuset frågade för första gången en personal hur jag egentligen mådde. Och då aggressivt svarade jag, hur ska jag må när man som liten blivit misshandlat av sina föräldrar och sedan blivit förflyttad från barnhem till fosterhem och slutningen till ungdomsfängelser? Hur kan jag må? Han kände medlidande och kramade om mig och sa att han skulle fixa ett bättre boende där jag kunde komma och gå lite som jag ville, men det skulle ta tid för jag blev kvar i Norrland ett år efter den händelsen. Åren gick oerhört snabbt när jag var ung och helt plötsligt hade jag fyllt 16 år, på min egen begäran ville jag flytta tillbaks till min stad och det blev så. Känslan av att äntligen vara fri från att ha varit inlåst i ett helvetes år går inte att beskriva, jag fick bo i ett hem där det var fritt, jag kunde komma och gå som jag ville. Men när jag mötte verkligheten blev det en chock för mig, på ett år som jag varit inlåst hade jag bara träffat min personal samt de andra ”offren” som satt inlåsta med mig. Det blev för många intryck och för många människor och det skrämde mig totalt, jag hade blivit rädd för människor och jag vågade inte visa mig ute längre. Enda flykten jag hade var att gömma mig i mitt rum men sedan tillslut tog jag tag i situationen. Jag tränade upp mig själv i att gå ut och där ute kunde jag träffa mina barndomsvänner. De blev chockade när de såg mig, deras första fråga som de ställde mig var ”Vart har du varit under dessa år?”. Där fick jag berätta vad som hänt mig sedan den dagen jag lämnade dem, och de blev mycket ledsna för min skull men jag gillade inte att de tyckte synd om mig för ”jag lever ju” var min tanke.

Men återigen hamna jag i depression, och det gör man om man inte tagit tag i sin situation och försökt lösa de grundläggande problem som finns inom en själv. Verkligheten hinner ifatt en på något sätt och jag började med droger igen för att känna mig ”lycklig”. Personalen i hemmet som jag bodde i misstänkte att allt inte stod rätt till och tvinga mig ta pissprov. Efter några veckor rymde jag men jag hade fortfarande kontakt med den socialtjänstkvinnan som tog oss första dagen. Till henne kunde jag säga som det var och la upp allt på bordet. Jag berättade att jag egentligen inte ville knarka och det enda jag ville var att få lugn och ro utan hot om att bli inspärrad. Då lovade hon mig om att fixa ett bra boende som är anpassat till mig och mina problem, resultatet blev ett hvb hem med massa hundar. I min nya tillvaro fick jag min egen hund som jag döpte till Silvia, och hur sjukt det än låter så mådde jag bra när jag var med Silvia. Hon blev min bästa vän och följde med mig överallt, och hon var min trygghet som fick mig att känna mig levande för en gångs skull. HVB mamman tog verkligen hand om mig exakt som min foster mamma hade gjort, och mina sår som varit så djupa i mitt innersta hade börjat läka sakta men säkert. Jag hade en kurator som jag talade med en gång i veckan och det hjälpte min process att förstå saker och ting. Men allt lyckligt verkar ha ett tragiskt slut för när min HVB mammas pappa hade gått bort blev hon deprimerad och det resulterade i att hon började dricka allt mer och mer. Hon började hota mig och försökte slå mig vid flera tillfällen, det gjorde så att jag själv börja må dåligt och jag såg ingen annan utväg än att ringa socialtjänsten. Ännu en gång fick jag flytta men denna gång till en egen lägenhet men det innebar att jag var tvungen att träffa en kontaktperson varje dag för att stämma av hur allt funkar. Det var en härlig känsla att få känna sig fri, ha något eget som fick göra som man ville. Min kontaktperson underlättade verkligen för mig, och hon tog med mig på grejer jag aldrig gjort tidigare t.ex. Som att åka utomlands mm. Tiden gick och jag hade fått ordning på mitt liv, jag träffade en när jag var 17 år. Allt gick som på räls, och tiden bara gick. Jag skaffade körkort och hade börjat tjäna egna pengar genom mitt första arbete. Jag kände mig sed och älskad på riktigt denna gång, utan knark och utan några låtsasmänniskor vid min sida. Livet lekte för mig, jag hade allt en 18 åring kunde önska sig, en lägenhet, ett jobb, en bil, en pojkvän som verkligen älskade mig. Vem hade kunnat tro det för något år sedan? Inte jag iallafall! Efter ett tag flyttade jag och min pojkvän till en lägenhet för att vi skulle kunna få mer tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig säker och trygg i att vara jag. Min biologiska pappa tog kontakt med mig efter flera år och vi började prata lite smått. Trots allt som min biologiska pappa hade gjort emot mig så kändes det ändå skönt att jag fick samtala med min han för en gångs skull som vanliga barn gör med sina pappor. När ett år hade gått kunde jag se tillbaks på det gånga året som varit och bara njuta, jag sa till mig själv ”om mitt första år som en fri människa var så bra, hur bra kommer inte det andra att bli?”

Tyvärr så måste jag säga att andra året blev ett rent helvete, min underbara pojkvän förvandlades till ett monster, han började med kriminalitet och det slutade med att han inte lät mig göra någonting förutom att gå till jobbet och sedan direkt hem. Hans svartsjuka gjorde honom helt sinnessjuk och det var då han började misshandla mig. Jag som trodde att jag fått ordning på mitt liv fick känna mig besegrad ännu en gång. Jag försökte lämna honom med då hotade han med att döda mina syskon och automatiskt började jag skära mig själv igen. Jag fick mer och mer stryk av honom och han behandla mig som en slav i hemmet och en som han kunde utnyttja sexuellt. Det är det mest kränkande jag fått uppleva och alla ni som varit i samma situation så lider jag med er. Att bara ligga där medan en man har sin näve knuten för att få sin egen lust tillfredställd genom att tränga sig på sexuellt. När jag till slut vågade rymma ifrån han hotade han med att döda min bror om jag inte kom tillbaks. Som en hund gick jag tillbaka för att inte utsätta min älskade broder för massa obehag, för jag visste att han hade kapabel till att göra något sådant. Men en dag orkade jag inte mer och jag ringde honom när jag var på jobbet, jag sa ”jag kommer inte komma hem mer och om du gör någonting mot min familj så kommer jag säga till polisen allt skit du gjort med dina kriminella vänner.” Det kanske inte var det bästa jag kunde göra för han fick tag på en av mina vänner och bråk utbröt, min kompis pappa gick ner för att prata med honom och då sköt mitt ex min kompis pappa. Jag mådde oerhört dåligt för det var på grund av mig som allt detta har hänt. Efter flera månader när jag skulle tanka så skulle jag möta mitt ex igen. Jag hann knappt ta av mig bilbältet när jag hörde passagerardörren öppnas. Killen hotade mig och sa att jag skulle köra därifrån direkt, han tvinga mig köra hem till honom och väl hemma började han slå mig. Jag skrek av frustration att det spelar ingen roll vad han gör för jag vill ändå dö, då hämtade han en kunde och tryckte den mot mitt ansikte. Efter några minuter låg jag på golvet halvt medvetslös och såg bara hur allt började svartna i mina ögon, exakt då släppte han kudden och avslutade med att kalla mig för hora samtidigt som han sparka mig i huvudet och spottade på mig. Sedan släpade han ut mig ur lägenheten och jag kämpade mig krypande ut från porten till min bil. Det sista jag hörde var en manlig röst som skrek att någon skulle ringa 112. Ännu en gång vaknade jag på sjukhuset, jag tänkte skit, också varför vaknar jag alltid upp, jag vill ju dö så snälla Gud låt bli mig. Polisen kom för att förhöra mig om vad som hänt men jag var livrädd och höll tyst. Efter att vistats på sjukhuset ett tag tog jag tag i min mobil och ringde upp människan som verkligen slaktat mig. Jag frågade honom om vad som kan få honom att lämna mig, då sa han ”Om inte jag får dig då ska ingen annan få dig och enda sättet för att jag ska låta dig vara är om du flyttar härifrån”. Då lovade jag honom att flytta, gick hem packade en väska med det mest behövande och åkte senare på kvällen till min kusin som bodde i en annan stad.
Jag hunnit bli 21 år boende i en annan stad och det ”frivilligt”. Det gick ganska snabbt för mig att anpassa mig till mitt nya liv, nya vänner och nytt arbete. Konstigt nog så gick det väldigt bra för mig och livet började ordnas upp för mig.
Nu har det gått 4 år i min nya stad och jag är 25 år, bor med min fästman och jobbar på med livet i behåll och jag har aldrig mått så bra som jag gör idag. Men livet är upp och ner, och vägen hit har inte varit den enklaste. Jag har ofta klagat på Gud, men det är han som egentligen varit min styrka. Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv och lider med dem som har haft det som mig och det finns folk som har det värre och det är synd för ingen förtjänar att bli behandlad så. Jag har fortfarande kontakt med socialtjänstkvinnan som tog oss från våra föräldrar, hon säger alltid ” det är skönt att höra att du skrattar från hela ditt hjärta och jag visste att du var en överlevare, det har du bevisat för dig men framför allt för oss på socialen.” och det är vad jag är. En överlevare, jag har förlåtit min biologiska pappa för allt han gjort och det kanske låter konstigt men jag har gjort massa skit i mitt liv och folk har förlåtit mig. Min biologiska pappa har insett att han behandlat mig fel och försöker gottgöra det, han ringer mig jätte ofta och har hjälpt mig mycket. Idag är han en bra vän och det skulle jag aldrig kunna tro, han har bett om förlåtelse över alla de överträdelser han gjort gentemot mig och jag är tacksam för allt idag. Allt jag varit med om har format mig till den jag är. Eftersom jag mår bra och trivs i mig själv kan jag blicka tillbaks och se allt som en erfarenhet som jag kan använda. Gud kan göra mycket mörkt i ens liv till oerhört mycket gott. Allt handlar om att ge en andra chans, först gav jag mig själv en andra chans att börja älska mig själv och sedan gav jag min biologiska pappa en andra chans. Jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans !


Med vänlig hälsning den bortglömda flickan som hitta hem tillslut.