Brättegården del 5
Sittandes på isoleringen kom ångesten och tankarna fram. Vad var det jag hade gjort, hade jag skadat henne allvarligt, hade jag förstört hela hennes liv. Blandade känslor och visste inte vad jag skulle ta mig till. Varför var det ingen som kom in och frågade mig om vad som hände, hur detta gick till eller något liknade. Var det verkligen ingen som brydde sig om mig. Nu tycker säkert alla synd om henne tänkte jag, nu är det jag som boven och som har förstört hennes liv. Dem vet inte att jag gjorde detta för att hämnas på henne, för all skit jag har fått stå ut med under 8 månader. Hon blundade för det Jörgen gjorde mot mig och nu fick hon smaka på det jag hade fått smaka på under 8 månader. Men så skulle ingen se det, fortfarande skulle det inte vara någon som trodde mig även om jag talade sanning. Efter att ha suttit där en stund så öppnades dörren och där stod tre personal som skrek, Va fan har du gjort, Ruba, Vet du vad du har ställt till med? Du har verkligen förstört för dig själv nu. Du ska vara jävligt glad att du endast är 14 år och inte äldre. Jag skrattade bara och bad dem dra åt helvete. Jag skiter i ifall jag är 14, hade gjort detta om jag var äldre också så länge jag vet att hon fick smaka på det jag har fått göra under 8 månader sa jag. Då skrek den andra, Fyfan , hur i helvette kunde du göra såhär, du har skadat henne allvarligt. Hon är på sjukhuset nu. Jag skrek tillbaka, vart var ni när jag blev misshandlad. Varför blir ni inte lika arga när Jörgen misshandlar mig så som ni blir på mig för att jag har skadat en av er, Jävla fitter. Stäng dörren, orkar inte se era fula ansikten. Dem stängde dörren och lät mig vara kvar där inne.
Dagen efter kom en manlig personal in och sa, Hej Ruba, jag heter Tore och jobbar på höjden. Har med mig lite frukost till dig. Jag tog talriken med mackan och kastade den på honom, dra åt helvette skrek jag. Tore kollade på mig och skratta, aa då får du ingen mat och gick ut och stängde dörren.
Började gråta och gråta kunde inte sluta. Visste att jag varken fick ringa eller prata med någon. Ville bara ringa min mamma och prata med henne, ville hem igen. visste att jag aldrig skulle få återvända hem igen efter detta. Kändes som att jag kunde drunkna i mina tårar. Hade aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. hade ingen rakhyvel som jag kunde skära mig själv med. Visste inte hur jag skulle få ut min aggression. Började slå på väggen, banka på dörren. Kasta runt madrassen allt för att höras så att någon skulle komma in. Ville inte sitta här ensam längre. Hur mycket liv jag än gjorde så var det ingen som kom in. Det kändes som jag hade suttit där flera år. Kunde inte se ut genom fönstret som fanns där inne. Fick panik. Visste inte vart jag skulle ta mig till. Varför är det ingen som kommer in och pratar med mig, och frågar mig varför jag gjorde som jag gjorde. Vad som fick mig att vilja skada någon på detta sätt. Tiden gick och kvar där blev jag. Såg att det började bli mörkt ute och fortfarande ingen som kom in.
Dörren öppnades och där stod Tore igen. Vill du ha mat nu då, frågade han. Neeeeeeeeej, skrek jag. Vill inte äta er äckliga mat och vill inte se er heller. Vill ringa min mamma eller min soc. Det är inte jag som bestämmer om du får ringa eller inte. Det får du ta med Liss. hur ska jag ta det med Liss när hon aldrig kommer hit, sa jag. Kan lämna ett meddelande att du vill prata med henne, sa Tore. Gör det och gör det nu skrek jag. Det är viktigt! Inte för att dem brydde sig om vad som var viktigt för ungdomarna men man kunde alltid göra ett försök. Tore frågade igen, är du säker på att du inte vill ha någon mat? Jaaa det är jag.
Fortfarande ensam, ingen Liss som kom och ingen annan kom. Till slut somnade jag på den kalla madrassen. Hade en tunn filt som man inte ens kunde bli varm av. Vaknade upp av att solen lös in men kunde fortfarande inte se ut. Nu hade jag suttit där i två dagar och dem har bara kommit in med mat två gånger och ingen som försökt prata med mig om det som hade hänt. Dem var väl upptagna med att ta hand om Sara. Hon var viktigare. Hennes hälsa var viktigare. Tiden gick och den gick inte snabbt. Hade ingenting att göra där inne förutom rulla tummarna. Tore kom in idag igen med lite mat. Då började jag fråga honom, varför det ingen som kommer in och pratar med mig. Han svarade mig att han inte visste något och att de ända han har blivit tillsagd är att komma in med mat till mig. Jaha, svarade jag. Det är viktigt för er att jag får mat men inte viktigt för er hur jag mår? Återigen så sa han att jag fick snacka med Liss. Då skrek jag, HÄMTA HORAN TILL MIG DÅ DIN FITTA! Ska du ha den attityden så får du inte ett skit, sa Tore. Som om jag skulle få det om jag pratar snällt med er fitter, sa jag. Tog talriken och kastade den på honom. Då sa han, det var sista gången jag kom in med mat till dig. Stick, vill ändå inte äta er äckliga mat. Han stängde dörren och gick. Alltså jag förstod ingenting. Hade dem tänkt låta mig sitta här resten av mitt liv. Mina tankar börja snurra runt i huvudet på mig. Visste min socialsekreterare om att jag satt här, eller hade hon ingen aning om något. Två dagar på isolering och visste inte ens vad klockan va. Började bli mörkt ute och Tore menade allvar med att jag aldrig mer skulle få mat. Började bli hungrig. Bankade på dörren men ingen öppnade. A han menade tydligen allvar. La mig på madrassen och grät mig till sömns.
Tredje dagen och dörren öppnades. Där stod en man och en kvinna. Hej Ruba, hur mår du. Jag satte mig upp och såg att det va sköterskan som jobbade på brättegården. Hej, sa jag. Hur mår du frågade hon. Haha, menar du allvar med din fråga , svarade jag. Nja, sa hon. Jag vet inte just därför jag frågar. Jag orkar inte sitta här och prata om hur jag mår med dig. Jag vill prata med min soc. Har suttit här i tre dagar och ni tänker låta mig ruttna här, sa jag. nej sa hon, vi kom in för säga att vi ska förflytta dig till sjukrummet. Du får inte sitta här mer nu. Jaha, sa jag. Vart ska jag nu ta vägen? Du ska in till rummet bredvid. Gick upp och följde med dem ut till det andra rummet. Det rummet va ett paradis jämfört med isolering fast det va typ samma sak. Men här inne hade jag en tv och en säng och det va inte alls lika kallt, och ett fönster som man kunde se ut genom. Inte för att det va en vacker utsikt. Men bättre än att inte se ut alls. Då frågade jag henne, hur länge ska jag sitta här då? Ett år eller? Nej svarade hon, bara tills din socialsekreterare hitta någon akut hem och placera dig på. Betyder det att jag får flytta från brättegården och slippa se er ansikten igen frågade jag, Ja, för stranden kommer du inte få gå tillbaka till. YEEESSSS, skrek jag. Kan stanna här hur länge som helst så länge jag slipper gå tillbaka, sa jag. jag hörde att du inte har ätit på tre dagar, är du inte lite hungrig då? Får jag inte komma in med lite mat till dig, frågade sköterskan. Sköterskan va snäll, så jag kunde inte skrika på henne och sa, ja, lite mat vore inte fel. Så hon gick och hämtade lite mat till mig. Tack, sa jag. Och hon sa, säg till om det är något. Jag slutar 4. Men du har en klocka som du kan trycka på så kommer jag in. Okej, sa jag. Och så gick hon. La mig i sängen bekvämt, kanske inte skönaste sängen men allt var bättre än den madrassen som jag hade sovit på i tre dagar. Log där och åt min mat och satte på tv. Åhh, skönt. En tv, inte för att jag va en tv människa men då uppskattadades tv jättemycket. Log kvar i sängen och tänkte. Varför va det en manlig personal med henne och som bara stod där i hörnet och inte sa ett ljud. Jag har alltid träffat henne ensam förut. Var dem kvinnliga personalen rädda för mig nu för det jag gjorde med Sara? Äch, orkade inte tänka på det. Åt upp min mat och la mig bekvämt och glodde på tv hela kvällen tills jag somnade.
Dagarna gick och kvar där blev jag. Min Socialsekreterare kom upp och hälsade på. Vi satt i rummet och pratade om det som hade hänt och jag förklarade exakt som det va. Hade ingenting att dölja. Jag gjorde detta för hon bara tittade på när jag fick stryk, sa jag. Då sa min soc, ja men man gör inte så. Vi ser på detta väldigt allvarligt. Att du är en fara för dig själv och andra. Att du har ett beteende som vi inte känner igen hos dig. Jag tittade bara på henne och sa, och vems fel är det? Ni borde trott på mig från första början så hade aldrig detta hänt. Och jag ångrar ingenting utav det. Jag är glad att hon fick stryk. Orkade inte prata med dig mer, sa jag. Hatar dig så jävla mycket. Vill bara slå sönder dig med, skrek jag. Jävla fitta! Du kan gå, orkar inte se dig mer. Ja, jag ska gå. Och vi gör allt för att hitta ett akuthem som du kan bli placerad på. Men det är inte så lätt. Vi måste hitta något som passar och det är inte de lättaste, sa hon. Jag bryr mig inte, hitta något snabbt. Ert fel att jag sitter här, sa jag. Hon försökte krama mig men jag putte bort henne och sa, behöver ingen kram eller tröst från dig. Hejdå. Hon tog sina saker och gick.
Det hade gått en vecka och fortfarande hörde jag inget om någon placering. Ringde på ringklockan flera gånger om dagen, ville ha sällskap. Orkade inte sitta där ensam. Sköterskan kom in och hon va inte ensam, en manlig personal igen som bara stod i hörnet och inte sa ett ord. Kan inte du sitta här en stund, och bara prata. Jag mår inte bra av att vara såhär ensam. Ja men det är klart jag kan, men det blir en liten stund då, för jag slutar snart. Klart tänkte jag, dem skulle aldrig jobba över för att hjälpa någon från hjärtat. Dem kom hit gjorde sitt jobb, och direkt hem till sitt perfekta liv. Men hon satte sig bredvid mig i sängen och pratade. Det kändes obekvämt att den där jävla mannen skulle stå där och bara glo utan att säga något. Jag ville inte prata framför honom. Så det blev bara ytlig snack. Och så kom frågan som jag visste skulle komma. Ruba, ångrar du fortfarande inte det du gjorde. Jag kollade henne rakt in i ögonen och sa, skulle du ångra om du hade fått stryk och någon såg detta och inte gjorde något och du sen gav dig på den som kollade på under 8 månader, svara ärligt, sa jag. Hon tittade runt med blicken och sen på mig och sa, Våld löser inga världsproblem. Det va inte min fråga, sa jag. Skulle inte du göra samma sak som jag? Men hon vägrade svara på frågan. Återigen sa hon, våld löser ingenting. Nu är det du som får stå för konsekvenserna. Ja det får jag, och jag kommer aldrig ångra mig, sa jag. Då började hon kolla på klockan och sa, oj va tiden flyger iväg när man har trevligt. Nu slutar jag för dagen och kommer tillbaka i morgon igen. okej, sa jag. Hon gav mig en kram och gick. Och mannen gick efter som en toffel. Hur orkade han stå där som en staty och inte säga ett ord.
Veckan gick och en vecka kändes som ett år. Fortfarande satt jag där och gjorde inte ett skit. Hade en tv, ja, men inte gick tiden fortare för det. Sköterskan brukade komma in till mig och snacka lite, och varje gång så kom en manlig personal med henne och stod bara där som en staty i hörnet och sa inte ett ord. Då frågade jag henne, varför är det alltid en manlig personal som hänger efter din röv så fort du kommer in hit. Är det för ni tror att jag ska misshandla alla kvinnliga personal jag kommer åt eller? Då svarade hon, vi får inte vara ensam med dig efter det som har hänt. För säkerhetes skull. Jaha, sa jag. Kul att ni har stämplat mig för kvinnomisshandlare, och började skratta. Ja så här är det nu och det kommer va såhär så länge du är inskriven på brättegården, sa sköterskan. Ja, men det är väl tur att jag flyttar snart sa jag. Det är tråkigt sa hon, tycker om dig så mycket. Sen var de dags för henne att sluta igen och gå hem till sitt perfekta liv. Och som vanligt kramade hon om mig och gick, och den manliga personalen efter hennes röv igen.
Nu hade gått två veckor och sköterskan kom in och sa att dem har hittat ett hem åt mig nu. Blev glad och sa, jaså, äntligen. Vart ska jag ta vägen. Då sa hon, du ska flytta in på höjden. Fick en chock, vaa, vadå höjden. Jag vill inte bo kvar på brättegården. Vill flytta härifrån. Då sa hon, det fanns inga lediga platser på dem andra hemmen och här blev det en plats ledig för några dagar sen. Jag började skrika, jag vill inte bo här vad är det ni inte fattar, skrek jag. Du har inget val, sa hon. Antingen stannar du här inne eller så går du med in till höjden. Ja, jag hade verkligen inget annat val. Lika bra att gå med dem in. brättegården bestod av fem olika avdelningar. Ängen, viken, stranden, lunden och höjden. Höjden va sluten avdelning där man aldrig fick gå utanför dörren och dem hade en rastgård med staket runtomkring. Och där ville min socialsekreterare placera mig för att inga andra hem hade platser. Gick med henne och en manlig personal ut från rummet. Hon öppnade en dörr och vi gick in där och så låste hon dörren, öppnade en annan dörr, gick in igen och så låste hon dörren. Hon öppnade ytligare en dörr så gick jag in med dem och så låste hon. Då började jag garva och sa, men herre gud, hur många dörrar ska vi gå igenom för att komma in, räcker det inte med en dörr. Hur fan ska man kunna ta sig genom en dörr? Hon skrattade lite lätt och sa, det är så det är för säkerhetes skull. Okej, sa jag. Hon öppnade sista dörren och där stod Tore och skulle ta emot mig. Jag började garva och sa, NEJ, inte du! Har jag fått en Jörgen till tänkte jag. Detta kommer sluta illa. Nu lämnar jag dig här sa sköterskan och kramade om mig. Tore öppnade sista in till avdelningen och sa, följ med mig. Så vi gick genom vardagsrummet, där satt fyra tjejer och bara kollade på mig som dem aldrig sett en människa förut. Som att dem ville äta upp mig. Fortsatte gå med honom genom köket och till en lång korredor. Han öppnade en dörr och sa, här är ditt rum. Jag gick in där och kollade runt. Rummet bestod av en säng, fönster, skrivbord och en garderob. Skrivbordet satt fast i golvet, gick inte och flytta på den. Kollade ut genom fönstret och min utsikt var på rastgården som va as litet med staket runt. Tore sa, häng med nu till kontoret. Gick med han dit och han gav mig ett avfyrat papper och sa, läs igenom detta noga. Det är våra regler och följer du inte dem så får du avdrag på din veckopeng. Och min veckopeng va 120 kr. okej, sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Satte mig vid skrivbordet och började läsa reglerna. Att jag va tvungen att sitta vid frukostbordet klockan 08.00 och 08.15 öppnades rökrummet. Och om jag inte kom i tid så skulle rökrummet öppnas en kvart efter jag hade kommit och satt mig vid köksbordet. Så det menades om jag kom 08.30 då skulle rökrummet öppnas 08.45. alltså va det kollektivbestraffning dem körde med. Det gällde alla. Jag va tvungen att va inne på mitt rum. 20.00. att man turades om att hjälpa till i i köket. Man hade varsin vecka. Att alltid duka fram och ställa fram maten. Jag är ingen jävla slav tänkte jag. Tänker fan inte göra som dem vill. Inga vassa föremål. Inga rakhyvlar och inga pincenter. Gick ut ur rummet och till vardags rummet. Hälsade på dem andra tjejerna och satt med dem och kollade på tv tills det va dags att gå in på sina rum. Klockan blev 19.30 då kom en av personalen och sa, nu är det dags att börja göra sig i ordning inför kvällen för klockan 20.00 va vi tvungna att vara inne på våra rum annars blev det 20 kr avdrag på veckopenen. Mista lilla man gjorde som va fel så blev det 20 kr avdrag. Fick tandborste och mina kläder. Gick in i toan och gjorde mig i ordning och gick in i mitt rum. la mig i sängen och släkte lampan och tänkte, detta är en början på ett nytt helvette och somnade in.
Dagen efter kom en manlig personal in och sa, Hej Ruba, jag heter Tore och jobbar på höjden. Har med mig lite frukost till dig. Jag tog talriken med mackan och kastade den på honom, dra åt helvette skrek jag. Tore kollade på mig och skratta, aa då får du ingen mat och gick ut och stängde dörren.
Började gråta och gråta kunde inte sluta. Visste att jag varken fick ringa eller prata med någon. Ville bara ringa min mamma och prata med henne, ville hem igen. visste att jag aldrig skulle få återvända hem igen efter detta. Kändes som att jag kunde drunkna i mina tårar. Hade aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. hade ingen rakhyvel som jag kunde skära mig själv med. Visste inte hur jag skulle få ut min aggression. Började slå på väggen, banka på dörren. Kasta runt madrassen allt för att höras så att någon skulle komma in. Ville inte sitta här ensam längre. Hur mycket liv jag än gjorde så var det ingen som kom in. Det kändes som jag hade suttit där flera år. Kunde inte se ut genom fönstret som fanns där inne. Fick panik. Visste inte vart jag skulle ta mig till. Varför är det ingen som kommer in och pratar med mig, och frågar mig varför jag gjorde som jag gjorde. Vad som fick mig att vilja skada någon på detta sätt. Tiden gick och kvar där blev jag. Såg att det började bli mörkt ute och fortfarande ingen som kom in.
Dörren öppnades och där stod Tore igen. Vill du ha mat nu då, frågade han. Neeeeeeeeej, skrek jag. Vill inte äta er äckliga mat och vill inte se er heller. Vill ringa min mamma eller min soc. Det är inte jag som bestämmer om du får ringa eller inte. Det får du ta med Liss. hur ska jag ta det med Liss när hon aldrig kommer hit, sa jag. Kan lämna ett meddelande att du vill prata med henne, sa Tore. Gör det och gör det nu skrek jag. Det är viktigt! Inte för att dem brydde sig om vad som var viktigt för ungdomarna men man kunde alltid göra ett försök. Tore frågade igen, är du säker på att du inte vill ha någon mat? Jaaa det är jag.
Fortfarande ensam, ingen Liss som kom och ingen annan kom. Till slut somnade jag på den kalla madrassen. Hade en tunn filt som man inte ens kunde bli varm av. Vaknade upp av att solen lös in men kunde fortfarande inte se ut. Nu hade jag suttit där i två dagar och dem har bara kommit in med mat två gånger och ingen som försökt prata med mig om det som hade hänt. Dem var väl upptagna med att ta hand om Sara. Hon var viktigare. Hennes hälsa var viktigare. Tiden gick och den gick inte snabbt. Hade ingenting att göra där inne förutom rulla tummarna. Tore kom in idag igen med lite mat. Då började jag fråga honom, varför det ingen som kommer in och pratar med mig. Han svarade mig att han inte visste något och att de ända han har blivit tillsagd är att komma in med mat till mig. Jaha, svarade jag. Det är viktigt för er att jag får mat men inte viktigt för er hur jag mår? Återigen så sa han att jag fick snacka med Liss. Då skrek jag, HÄMTA HORAN TILL MIG DÅ DIN FITTA! Ska du ha den attityden så får du inte ett skit, sa Tore. Som om jag skulle få det om jag pratar snällt med er fitter, sa jag. Tog talriken och kastade den på honom. Då sa han, det var sista gången jag kom in med mat till dig. Stick, vill ändå inte äta er äckliga mat. Han stängde dörren och gick. Alltså jag förstod ingenting. Hade dem tänkt låta mig sitta här resten av mitt liv. Mina tankar börja snurra runt i huvudet på mig. Visste min socialsekreterare om att jag satt här, eller hade hon ingen aning om något. Två dagar på isolering och visste inte ens vad klockan va. Började bli mörkt ute och Tore menade allvar med att jag aldrig mer skulle få mat. Började bli hungrig. Bankade på dörren men ingen öppnade. A han menade tydligen allvar. La mig på madrassen och grät mig till sömns.
Tredje dagen och dörren öppnades. Där stod en man och en kvinna. Hej Ruba, hur mår du. Jag satte mig upp och såg att det va sköterskan som jobbade på brättegården. Hej, sa jag. Hur mår du frågade hon. Haha, menar du allvar med din fråga , svarade jag. Nja, sa hon. Jag vet inte just därför jag frågar. Jag orkar inte sitta här och prata om hur jag mår med dig. Jag vill prata med min soc. Har suttit här i tre dagar och ni tänker låta mig ruttna här, sa jag. nej sa hon, vi kom in för säga att vi ska förflytta dig till sjukrummet. Du får inte sitta här mer nu. Jaha, sa jag. Vart ska jag nu ta vägen? Du ska in till rummet bredvid. Gick upp och följde med dem ut till det andra rummet. Det rummet va ett paradis jämfört med isolering fast det va typ samma sak. Men här inne hade jag en tv och en säng och det va inte alls lika kallt, och ett fönster som man kunde se ut genom. Inte för att det va en vacker utsikt. Men bättre än att inte se ut alls. Då frågade jag henne, hur länge ska jag sitta här då? Ett år eller? Nej svarade hon, bara tills din socialsekreterare hitta någon akut hem och placera dig på. Betyder det att jag får flytta från brättegården och slippa se er ansikten igen frågade jag, Ja, för stranden kommer du inte få gå tillbaka till. YEEESSSS, skrek jag. Kan stanna här hur länge som helst så länge jag slipper gå tillbaka, sa jag. jag hörde att du inte har ätit på tre dagar, är du inte lite hungrig då? Får jag inte komma in med lite mat till dig, frågade sköterskan. Sköterskan va snäll, så jag kunde inte skrika på henne och sa, ja, lite mat vore inte fel. Så hon gick och hämtade lite mat till mig. Tack, sa jag. Och hon sa, säg till om det är något. Jag slutar 4. Men du har en klocka som du kan trycka på så kommer jag in. Okej, sa jag. Och så gick hon. La mig i sängen bekvämt, kanske inte skönaste sängen men allt var bättre än den madrassen som jag hade sovit på i tre dagar. Log där och åt min mat och satte på tv. Åhh, skönt. En tv, inte för att jag va en tv människa men då uppskattadades tv jättemycket. Log kvar i sängen och tänkte. Varför va det en manlig personal med henne och som bara stod där i hörnet och inte sa ett ljud. Jag har alltid träffat henne ensam förut. Var dem kvinnliga personalen rädda för mig nu för det jag gjorde med Sara? Äch, orkade inte tänka på det. Åt upp min mat och la mig bekvämt och glodde på tv hela kvällen tills jag somnade.
Dagarna gick och kvar där blev jag. Min Socialsekreterare kom upp och hälsade på. Vi satt i rummet och pratade om det som hade hänt och jag förklarade exakt som det va. Hade ingenting att dölja. Jag gjorde detta för hon bara tittade på när jag fick stryk, sa jag. Då sa min soc, ja men man gör inte så. Vi ser på detta väldigt allvarligt. Att du är en fara för dig själv och andra. Att du har ett beteende som vi inte känner igen hos dig. Jag tittade bara på henne och sa, och vems fel är det? Ni borde trott på mig från första början så hade aldrig detta hänt. Och jag ångrar ingenting utav det. Jag är glad att hon fick stryk. Orkade inte prata med dig mer, sa jag. Hatar dig så jävla mycket. Vill bara slå sönder dig med, skrek jag. Jävla fitta! Du kan gå, orkar inte se dig mer. Ja, jag ska gå. Och vi gör allt för att hitta ett akuthem som du kan bli placerad på. Men det är inte så lätt. Vi måste hitta något som passar och det är inte de lättaste, sa hon. Jag bryr mig inte, hitta något snabbt. Ert fel att jag sitter här, sa jag. Hon försökte krama mig men jag putte bort henne och sa, behöver ingen kram eller tröst från dig. Hejdå. Hon tog sina saker och gick.
Det hade gått en vecka och fortfarande hörde jag inget om någon placering. Ringde på ringklockan flera gånger om dagen, ville ha sällskap. Orkade inte sitta där ensam. Sköterskan kom in och hon va inte ensam, en manlig personal igen som bara stod i hörnet och inte sa ett ord. Kan inte du sitta här en stund, och bara prata. Jag mår inte bra av att vara såhär ensam. Ja men det är klart jag kan, men det blir en liten stund då, för jag slutar snart. Klart tänkte jag, dem skulle aldrig jobba över för att hjälpa någon från hjärtat. Dem kom hit gjorde sitt jobb, och direkt hem till sitt perfekta liv. Men hon satte sig bredvid mig i sängen och pratade. Det kändes obekvämt att den där jävla mannen skulle stå där och bara glo utan att säga något. Jag ville inte prata framför honom. Så det blev bara ytlig snack. Och så kom frågan som jag visste skulle komma. Ruba, ångrar du fortfarande inte det du gjorde. Jag kollade henne rakt in i ögonen och sa, skulle du ångra om du hade fått stryk och någon såg detta och inte gjorde något och du sen gav dig på den som kollade på under 8 månader, svara ärligt, sa jag. Hon tittade runt med blicken och sen på mig och sa, Våld löser inga världsproblem. Det va inte min fråga, sa jag. Skulle inte du göra samma sak som jag? Men hon vägrade svara på frågan. Återigen sa hon, våld löser ingenting. Nu är det du som får stå för konsekvenserna. Ja det får jag, och jag kommer aldrig ångra mig, sa jag. Då började hon kolla på klockan och sa, oj va tiden flyger iväg när man har trevligt. Nu slutar jag för dagen och kommer tillbaka i morgon igen. okej, sa jag. Hon gav mig en kram och gick. Och mannen gick efter som en toffel. Hur orkade han stå där som en staty och inte säga ett ord.
Veckan gick och en vecka kändes som ett år. Fortfarande satt jag där och gjorde inte ett skit. Hade en tv, ja, men inte gick tiden fortare för det. Sköterskan brukade komma in till mig och snacka lite, och varje gång så kom en manlig personal med henne och stod bara där som en staty i hörnet och sa inte ett ord. Då frågade jag henne, varför är det alltid en manlig personal som hänger efter din röv så fort du kommer in hit. Är det för ni tror att jag ska misshandla alla kvinnliga personal jag kommer åt eller? Då svarade hon, vi får inte vara ensam med dig efter det som har hänt. För säkerhetes skull. Jaha, sa jag. Kul att ni har stämplat mig för kvinnomisshandlare, och började skratta. Ja så här är det nu och det kommer va såhär så länge du är inskriven på brättegården, sa sköterskan. Ja, men det är väl tur att jag flyttar snart sa jag. Det är tråkigt sa hon, tycker om dig så mycket. Sen var de dags för henne att sluta igen och gå hem till sitt perfekta liv. Och som vanligt kramade hon om mig och gick, och den manliga personalen efter hennes röv igen.
Nu hade gått två veckor och sköterskan kom in och sa att dem har hittat ett hem åt mig nu. Blev glad och sa, jaså, äntligen. Vart ska jag ta vägen. Då sa hon, du ska flytta in på höjden. Fick en chock, vaa, vadå höjden. Jag vill inte bo kvar på brättegården. Vill flytta härifrån. Då sa hon, det fanns inga lediga platser på dem andra hemmen och här blev det en plats ledig för några dagar sen. Jag började skrika, jag vill inte bo här vad är det ni inte fattar, skrek jag. Du har inget val, sa hon. Antingen stannar du här inne eller så går du med in till höjden. Ja, jag hade verkligen inget annat val. Lika bra att gå med dem in. brättegården bestod av fem olika avdelningar. Ängen, viken, stranden, lunden och höjden. Höjden va sluten avdelning där man aldrig fick gå utanför dörren och dem hade en rastgård med staket runtomkring. Och där ville min socialsekreterare placera mig för att inga andra hem hade platser. Gick med henne och en manlig personal ut från rummet. Hon öppnade en dörr och vi gick in där och så låste hon dörren, öppnade en annan dörr, gick in igen och så låste hon dörren. Hon öppnade ytligare en dörr så gick jag in med dem och så låste hon. Då började jag garva och sa, men herre gud, hur många dörrar ska vi gå igenom för att komma in, räcker det inte med en dörr. Hur fan ska man kunna ta sig genom en dörr? Hon skrattade lite lätt och sa, det är så det är för säkerhetes skull. Okej, sa jag. Hon öppnade sista dörren och där stod Tore och skulle ta emot mig. Jag började garva och sa, NEJ, inte du! Har jag fått en Jörgen till tänkte jag. Detta kommer sluta illa. Nu lämnar jag dig här sa sköterskan och kramade om mig. Tore öppnade sista in till avdelningen och sa, följ med mig. Så vi gick genom vardagsrummet, där satt fyra tjejer och bara kollade på mig som dem aldrig sett en människa förut. Som att dem ville äta upp mig. Fortsatte gå med honom genom köket och till en lång korredor. Han öppnade en dörr och sa, här är ditt rum. Jag gick in där och kollade runt. Rummet bestod av en säng, fönster, skrivbord och en garderob. Skrivbordet satt fast i golvet, gick inte och flytta på den. Kollade ut genom fönstret och min utsikt var på rastgården som va as litet med staket runt. Tore sa, häng med nu till kontoret. Gick med han dit och han gav mig ett avfyrat papper och sa, läs igenom detta noga. Det är våra regler och följer du inte dem så får du avdrag på din veckopeng. Och min veckopeng va 120 kr. okej, sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Satte mig vid skrivbordet och började läsa reglerna. Att jag va tvungen att sitta vid frukostbordet klockan 08.00 och 08.15 öppnades rökrummet. Och om jag inte kom i tid så skulle rökrummet öppnas en kvart efter jag hade kommit och satt mig vid köksbordet. Så det menades om jag kom 08.30 då skulle rökrummet öppnas 08.45. alltså va det kollektivbestraffning dem körde med. Det gällde alla. Jag va tvungen att va inne på mitt rum. 20.00. att man turades om att hjälpa till i i köket. Man hade varsin vecka. Att alltid duka fram och ställa fram maten. Jag är ingen jävla slav tänkte jag. Tänker fan inte göra som dem vill. Inga vassa föremål. Inga rakhyvlar och inga pincenter. Gick ut ur rummet och till vardags rummet. Hälsade på dem andra tjejerna och satt med dem och kollade på tv tills det va dags att gå in på sina rum. Klockan blev 19.30 då kom en av personalen och sa, nu är det dags att börja göra sig i ordning inför kvällen för klockan 20.00 va vi tvungna att vara inne på våra rum annars blev det 20 kr avdrag på veckopenen. Mista lilla man gjorde som va fel så blev det 20 kr avdrag. Fick tandborste och mina kläder. Gick in i toan och gjorde mig i ordning och gick in i mitt rum. la mig i sängen och släkte lampan och tänkte, detta är en början på ett nytt helvette och somnade in.