mamma...
då. 2008
Liggandes på en vit fin sand strand med en drink i handen och en god vän bredvid. Njuter vi av solen som bränner på huden och indiska Ocianen framför oss. Ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem till Sverige igen.
Veckorna gick och när jag hade njutit av livet i över en månad så va det dags att packa sin väska och återvända till Sverige. Gråtandes packa jag väskan , ville verkligen inte lämna allt här. fortfarande så hade jag ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem.
Flyget lyfte och så var det bara att försöka sätta sig bekvämt, här skulle jag sitta dem närmaste 12 timmarna. 12 timmar gick och plötsligt så va jag i Sverige. Hade absolut ingen hemlängtan ! en kära vän mötte upp mig för sen köra mig hem. Mådde fortfarande dåligt utav att va hemma. Kommer hem , slänger mig i sängen och somnar in för dagen. Fortfarande ingen aning om vad som förväntar mig.
Dagen därpå, mobilen ringer och ringer. Ville undvika telefonen för att jag verkligen inte hade lust att prata med någon. Men den fortsatte och ringa och ringa, kunde till slut inte ignorera den. Tog upp den och svarade med en mörk, trött röst. Hade fortfarande inte sovit ut efter den långa resan.
Hallååå, svarade jag. Då va det min gamla socialsekreterare från förr, Hej Roba. Hur mår du, hur har du haft det. Jag berättar väldigt kort för att avsluta samtalet snabbt för att sen få fortsätta sova. Då säger socialsekreteraren, läste i en dödsannons. Jag bara, Okej, väldigt ointresserad. I mina tankar tänkte jag bara, vad vill kärringen, hör hon inte att jag inte orkar prata. Ja, säger hon. Det står att Ann-Britt Dahl är död, så är det en sån basset hund på, finns la inte många Ann-Britt Dahl i Herrljuga. Jag, blev plötsligt jätte pigg, satte mig upp och sa, va, vad sa du?! Ja, så sa hon det igen. jag bara, okej, hmm,aaa,okej,ja,men vi hörs sen. La på luren, fortfarande så hade jag inte fattat än vad det menades.. så jag la mig och försöka sova igen. liggandes kvar på sängen så flyger tankarna runt. Menade hon att min mamma är död?? Neeeeej, kan absolut inte stämma. Hon kan för fan inte vara död. Jag snackade med henne innan jag åkte, och då var allt okej. Dagen gick och jag blev kvar liggandes i sängen hela dagen, men sova var det sista jag gjorde.
Begravningen kom, ville verkligen inte gå. Hade aldrig varit på en begravning. Visste inte hur jag skulle ta det. Min första begravning jag gick på skulle va min mammas. Tankarna flög. Men gå va jag tvungen att göra. Skulle aldrig förlåta mig själv annars. Sittandes i kyrkan och hör jag hur alla gråter, fick panik, visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara springa ut och skrika. Var jag verkligen på min mammas begravning? Är det hon som är där framme , död? jag bet ihop, försökte hindra tårar för att komma. Va tvungen att visa mig stark, gråta skulle jag aldrig göra. Men de gick inte och hålla sig, jag grät så mycket att folk runtomkring mig gav mig näsdukar. Hur mycket jag än torka, så kom det mer tårar. Satt där och skrek inom mig själv , varför, varför just hon?! Kunde inte kontrolera mig själv den dagen. Även om jag hade varit på begravningen så va min mamma fortfarande inte död. jag intala mig själv det för att slippa tänka på det. Den kvällen blev det som alla andra kvällar med ångest. Köpte mig fem gram hach, och satt hemma hela kvällen och rökte. Mina tankar försvann och hade inte någon tanke om att jag hade varit på begravning och att min mamma va död. sittandes i lägenheten jätte hög va as skönt. Och så fortsatte mina dagar framöver…
Idag..2012
Det gör så ont att leva med att aldrig fick tala om för dig hur mycket jag egentligen älskade dig. Även om alla säger att du visste om det så känns det ändå i en att man själv aldrig fick bevisa det för dig. Så mycket som du älskade och kämpade för mig skulle nog ingen göra för någon. Du var inte ens min riktiga mamma utan en fostermamma. Du kämpade in till de sista med mig och jag vägrade ta emot din kärlek. Stötte ut dig och skrek och behandlade dig dåligt. Så dåligt att jag inte kan sluta tänka på det. De äter upp mig inifrån, att jag inte kan ta tillbaka tiden då du levde och bara få krama om dig och aldrig släppa taget. Att bara få säga att jag älska dig. Kan inte gå vidare men att du verkligen är borta, kan inte förstå att du aldrig komma finnas där för mig igen. Känner mig så jävla ensam. så älskad som jag kände mig av dig kommer jag aldrig göra igen, aldrig!
Mins att du vägra släppa mig, fast jag mådde så dåligt och inte kunde kontrolera mig själv längre . jag va tvungen att flytta ifrån dig. Och du vägra släppa mig. Att du kämpa så mycket tills någon från socialentjänsten fick ta tag i dig och säga, nej Ann-Britt, de får räcker nu. Finns inget mer du kan göra åt Roba, du har redan gjort allt. Från med nu tar vi över. Och du bara började gråta.
Att en fostermamma älskade sitt fosterbarn så som du gjorde är helt sjukt. Finns ingen människa som du. Någon med så stort hjärta som du hade, helt otroligt. Du var den bästa mamman man kan önska sig. Du fanns alltid där och stötta en, krama en och bara gav all kärlek du hade till en när man behövde det som mest. du såg mig när ingen annan såg mig. Det fanns något speciellt mellan oss, och det märkte du, därför du kämpade för mig.
Jag älskade så otroligt mycket. Ville bara inte visa det för dig.va rädd att förlora dig som alla andra i mitt liv som jag visade någon kärlek till.
Tanken att aldrig få se dig igen gör så ont, för ont. Hade jag verkligen fått bevisat att jag verkligen hade fått vara med dig igen efter döden då hade jag tagit mitt liv. allt för att få vara med dig, krama om dig och bara tala om för dig hur mycket jag älskar dig.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv, Roba hon kommer aldrig komma tillbaka, hon är borta för alltid. Så vägra jag tro det. Vill fortfarande tro att du lever och att vi bara ha tappat kontakten helt. Den tanken får mig må bättre än att du verkligen är död.
Livet är så jävla orättvist, det har vi fått bevisat. Att just du av alla människor skulle försvinna från mig. Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för du. Du hade så mycket mer att ge än vad jag har. du hade så många som älskade dig, så många som var beroende av dig. Du dog alldeles för tidigt. Av en sjukdom som inte går att bota.
Du var en sån stark kvinna, du ville gå igenom detta helt själv utan att tala om det för nån. Du ville inte att någon skulle må dåligt. Varför? Varför skulle inte du få visa att du behövde hjälp, när du va där och hjälpte alla andra. Varför fick vi inte stötta dig igenom detta! Varför sa du inget till mig, så att jag kunde vara där och kämpa för dig, så som du kämpa för mig?!
Ännu mer ont gör det i mig när jag vet att jag log på en strand och sola och mådde bra och bara njöt av livet så log du på sjukhuset och kämpade för ditt liv utan att jag hade någon aning. . Hade ingen aning om att du levde med cancer . Cancer som åt upp dig medan jag log på en strand. Kommer aldrig få ut det från mitt huvud. Kan fortfarande inte släppa det. Mår så dåligt, att jag inte fick va med dig dem sista dagarna, timmarna, Bara ligga där bredvid dig och få känna din närhet för sista gången. Då jag kunde ha en chans och få tala om för dig hur mycket jag älska dig. Så mycket du har fått stå ut med i livet med mig. Du var stark och lyckades stå emot allt. Men cancern var tyvärr starkare och lyckades äta upp dig och du somnade in för gott.
Nu har jag bara minnen kvar. Kan ibland luta mig tillbaka och få mig ett gott skratt. Hur du gapa och skrek efter mig, och hur vi log och brottades. Och hur glad du blev när jag kallade dig för mamma. Tråkigt att leva med dem minnena ensam och inte har någon att skratta åt dem med. Idag hade du varit en stolt mamma. Det du gjorde kommer jag ta efter och göra mot mina barn.
Om gud kom ner på jorden och sa, du får välja att hämta tillbaka någon men då måste du släcka någon annans liv så hade jag valt dig och släckt mitt egna liv. Så mycket förtjänade du att leva. Du älskade livet. Du försvann alldeles för tidigt. Älskar dig min älskade mamma. Finns ingen dag jag inte tänker på dig. Blir påmind om dig vart jag än går, vart jag än tittar så finns du där med mig. Älskade dig då, nu och för alltid… Din dotter
Önskar att ingen ska få reda på de på det sättet som jag fick...
Liggandes på en vit fin sand strand med en drink i handen och en god vän bredvid. Njuter vi av solen som bränner på huden och indiska Ocianen framför oss. Ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem till Sverige igen.
Veckorna gick och när jag hade njutit av livet i över en månad så va det dags att packa sin väska och återvända till Sverige. Gråtandes packa jag väskan , ville verkligen inte lämna allt här. fortfarande så hade jag ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem.
Flyget lyfte och så var det bara att försöka sätta sig bekvämt, här skulle jag sitta dem närmaste 12 timmarna. 12 timmar gick och plötsligt så va jag i Sverige. Hade absolut ingen hemlängtan ! en kära vän mötte upp mig för sen köra mig hem. Mådde fortfarande dåligt utav att va hemma. Kommer hem , slänger mig i sängen och somnar in för dagen. Fortfarande ingen aning om vad som förväntar mig.
Dagen därpå, mobilen ringer och ringer. Ville undvika telefonen för att jag verkligen inte hade lust att prata med någon. Men den fortsatte och ringa och ringa, kunde till slut inte ignorera den. Tog upp den och svarade med en mörk, trött röst. Hade fortfarande inte sovit ut efter den långa resan.
Hallååå, svarade jag. Då va det min gamla socialsekreterare från förr, Hej Roba. Hur mår du, hur har du haft det. Jag berättar väldigt kort för att avsluta samtalet snabbt för att sen få fortsätta sova. Då säger socialsekreteraren, läste i en dödsannons. Jag bara, Okej, väldigt ointresserad. I mina tankar tänkte jag bara, vad vill kärringen, hör hon inte att jag inte orkar prata. Ja, säger hon. Det står att Ann-Britt Dahl är död, så är det en sån basset hund på, finns la inte många Ann-Britt Dahl i Herrljuga. Jag, blev plötsligt jätte pigg, satte mig upp och sa, va, vad sa du?! Ja, så sa hon det igen. jag bara, okej, hmm,aaa,okej,ja,men vi hörs sen. La på luren, fortfarande så hade jag inte fattat än vad det menades.. så jag la mig och försöka sova igen. liggandes kvar på sängen så flyger tankarna runt. Menade hon att min mamma är död?? Neeeeej, kan absolut inte stämma. Hon kan för fan inte vara död. Jag snackade med henne innan jag åkte, och då var allt okej. Dagen gick och jag blev kvar liggandes i sängen hela dagen, men sova var det sista jag gjorde.
Begravningen kom, ville verkligen inte gå. Hade aldrig varit på en begravning. Visste inte hur jag skulle ta det. Min första begravning jag gick på skulle va min mammas. Tankarna flög. Men gå va jag tvungen att göra. Skulle aldrig förlåta mig själv annars. Sittandes i kyrkan och hör jag hur alla gråter, fick panik, visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara springa ut och skrika. Var jag verkligen på min mammas begravning? Är det hon som är där framme , död? jag bet ihop, försökte hindra tårar för att komma. Va tvungen att visa mig stark, gråta skulle jag aldrig göra. Men de gick inte och hålla sig, jag grät så mycket att folk runtomkring mig gav mig näsdukar. Hur mycket jag än torka, så kom det mer tårar. Satt där och skrek inom mig själv , varför, varför just hon?! Kunde inte kontrolera mig själv den dagen. Även om jag hade varit på begravningen så va min mamma fortfarande inte död. jag intala mig själv det för att slippa tänka på det. Den kvällen blev det som alla andra kvällar med ångest. Köpte mig fem gram hach, och satt hemma hela kvällen och rökte. Mina tankar försvann och hade inte någon tanke om att jag hade varit på begravning och att min mamma va död. sittandes i lägenheten jätte hög va as skönt. Och så fortsatte mina dagar framöver…
Idag..2012
Det gör så ont att leva med att aldrig fick tala om för dig hur mycket jag egentligen älskade dig. Även om alla säger att du visste om det så känns det ändå i en att man själv aldrig fick bevisa det för dig. Så mycket som du älskade och kämpade för mig skulle nog ingen göra för någon. Du var inte ens min riktiga mamma utan en fostermamma. Du kämpade in till de sista med mig och jag vägrade ta emot din kärlek. Stötte ut dig och skrek och behandlade dig dåligt. Så dåligt att jag inte kan sluta tänka på det. De äter upp mig inifrån, att jag inte kan ta tillbaka tiden då du levde och bara få krama om dig och aldrig släppa taget. Att bara få säga att jag älska dig. Kan inte gå vidare men att du verkligen är borta, kan inte förstå att du aldrig komma finnas där för mig igen. Känner mig så jävla ensam. så älskad som jag kände mig av dig kommer jag aldrig göra igen, aldrig!
Mins att du vägra släppa mig, fast jag mådde så dåligt och inte kunde kontrolera mig själv längre . jag va tvungen att flytta ifrån dig. Och du vägra släppa mig. Att du kämpa så mycket tills någon från socialentjänsten fick ta tag i dig och säga, nej Ann-Britt, de får räcker nu. Finns inget mer du kan göra åt Roba, du har redan gjort allt. Från med nu tar vi över. Och du bara började gråta.
Att en fostermamma älskade sitt fosterbarn så som du gjorde är helt sjukt. Finns ingen människa som du. Någon med så stort hjärta som du hade, helt otroligt. Du var den bästa mamman man kan önska sig. Du fanns alltid där och stötta en, krama en och bara gav all kärlek du hade till en när man behövde det som mest. du såg mig när ingen annan såg mig. Det fanns något speciellt mellan oss, och det märkte du, därför du kämpade för mig.
Jag älskade så otroligt mycket. Ville bara inte visa det för dig.va rädd att förlora dig som alla andra i mitt liv som jag visade någon kärlek till.
Tanken att aldrig få se dig igen gör så ont, för ont. Hade jag verkligen fått bevisat att jag verkligen hade fått vara med dig igen efter döden då hade jag tagit mitt liv. allt för att få vara med dig, krama om dig och bara tala om för dig hur mycket jag älskar dig.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv, Roba hon kommer aldrig komma tillbaka, hon är borta för alltid. Så vägra jag tro det. Vill fortfarande tro att du lever och att vi bara ha tappat kontakten helt. Den tanken får mig må bättre än att du verkligen är död.
Livet är så jävla orättvist, det har vi fått bevisat. Att just du av alla människor skulle försvinna från mig. Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för du. Du hade så mycket mer att ge än vad jag har. du hade så många som älskade dig, så många som var beroende av dig. Du dog alldeles för tidigt. Av en sjukdom som inte går att bota.
Du var en sån stark kvinna, du ville gå igenom detta helt själv utan att tala om det för nån. Du ville inte att någon skulle må dåligt. Varför? Varför skulle inte du få visa att du behövde hjälp, när du va där och hjälpte alla andra. Varför fick vi inte stötta dig igenom detta! Varför sa du inget till mig, så att jag kunde vara där och kämpa för dig, så som du kämpa för mig?!
Ännu mer ont gör det i mig när jag vet att jag log på en strand och sola och mådde bra och bara njöt av livet så log du på sjukhuset och kämpade för ditt liv utan att jag hade någon aning. . Hade ingen aning om att du levde med cancer . Cancer som åt upp dig medan jag log på en strand. Kommer aldrig få ut det från mitt huvud. Kan fortfarande inte släppa det. Mår så dåligt, att jag inte fick va med dig dem sista dagarna, timmarna, Bara ligga där bredvid dig och få känna din närhet för sista gången. Då jag kunde ha en chans och få tala om för dig hur mycket jag älska dig. Så mycket du har fått stå ut med i livet med mig. Du var stark och lyckades stå emot allt. Men cancern var tyvärr starkare och lyckades äta upp dig och du somnade in för gott.
Nu har jag bara minnen kvar. Kan ibland luta mig tillbaka och få mig ett gott skratt. Hur du gapa och skrek efter mig, och hur vi log och brottades. Och hur glad du blev när jag kallade dig för mamma. Tråkigt att leva med dem minnena ensam och inte har någon att skratta åt dem med. Idag hade du varit en stolt mamma. Det du gjorde kommer jag ta efter och göra mot mina barn.
Om gud kom ner på jorden och sa, du får välja att hämta tillbaka någon men då måste du släcka någon annans liv så hade jag valt dig och släckt mitt egna liv. Så mycket förtjänade du att leva. Du älskade livet. Du försvann alldeles för tidigt. Älskar dig min älskade mamma. Finns ingen dag jag inte tänker på dig. Blir påmind om dig vart jag än går, vart jag än tittar så finns du där med mig. Älskade dig då, nu och för alltid… Din dotter
Önskar att ingen ska få reda på de på det sättet som jag fick...
