Brättegården del 4
Vaknade på morgon av massa oväsen, de andra tjejerna hade blivit helt galna. Plötsligt så knackade det på min dörr och två personal från dem andra avdelningen öppnade dörren och kom in och sa, gå upp och ta på dig du måste gå ut. förstod inte varför men gjorde som dem sa, trodde att jag skulle få åka in till stan med dem eller något liknade. Tog på mig snabbt och gick ut. Båda personalen tog tag i varsin arm och ledde mig ut från huset upp till isoleringen. Fattade fortfarande inte vad som hände eller att jag verkligen va på väg till isoleringen. När jag kom fram så sa jag, vad ska jag göra här? då svarade dem, du måste sitta här tills de har lugnat ner sig lite på stugan. Då förstod jag att dem skulle stänga in mig där så jag började gapa och slå efter dem för att lyckas komma ut, men dem pötte in mig och stängde dörren. Kvar där inne började jag banka på dörren och skrika, ni är fan dumma i huvudet, jag har inte gjort ett skit och ni låser in mig här inne. Ingen öppnade eller brydde sig så kvar där blev. Efter några timmar kom en personal och öppnade och sa att jag nu fick komma ut. Då sa jag, detta kommer ni få för. Ska anmäla er för detta. Jag får inte ens sitta i isoleringen enligt svensk lag och ni bryter mot dem hela tiden. Gick ner till stugan och såg alla sitta äta middag, då insåg jag att jag hade suttit där inne 8 timmar utan någon anledning. Log och i sängen och skulle upp till skolan men istället kör dem in mig i isolering. Krävde att jag skulle få ringa och de fick jag. Ringde min soc och hon trodde mig inte. Enligt personalen så när jag satt i isoleringen så hade dem öppen dörr och dem stod vid den tills jag lugnade ner mig. Och det stämde inte. Dem har aldrig haft dörren öppen och absolut inte har dem stått utanför med öppen dörr. Dem ljuger! Men som vanligt så trodde ingen mig. Hade ingen kraft att försöka kämpa emot längre.
Den dagen så bestämde jag mig för att rymma, även om mina vänner varken ringde eller skicka brev så saknade jag dem otroligt mycket. Satt och planera hur jag skulle rymma, dem hade stenhård koll på mig. Så beslutade mig för att skära mig på armen så att jag är tvungen att komma till sjukhuset så får jag rymma därifrån. Och så blev det. Satt inne i mitt rum och började skära mig mycket, sen sprang jag ut för första gången och visade min arm för dem. Dem ringde direkt ambulansen och ambulansen kom. På sjukhuset fick jag sy som vanligt. Bad om att få gå till toaletten och dem sa ja, gick ut dit och kollade runt såg inga av personalen i närheten då började jag gå ut mot utgången, när jag närmande mig började jag springa ut. Sprang tills jag såg en telefon automat. Ringde till min biologiska pappa och sa, snälla pappa, kom hämta mig. Har rymt och har ingenstans att ta vägen. Han svarade som alltid, ja min dotter, jag kommer genast. Och så sa exakt vart jag skulle vänta. Efter någon timme så va kom han, satte mig i bilen och åkte till göteborg med han. Som vanligt när vi kom fram till hjälbos parkering så sa jag, tack pappa, men kan inte stanna här. här är de första stället dem kommer kolla. Och han förstod mig. Sen sprang jag till spårvagnen och åkte till Mölndal. Innan jag lämnade pappa så hade jag ringt mina vänner och bad dem möta mig. Kom fram till Mölndal, där stod ett gäng kompisar och väntade på mig. Alla va glada över att se mig men gladast va nog jag.
Dagarna gick och jag lyckades fortfarande hålla mig borta. Lyckades skaffa mig en mobil och nummer och jag kände mig för en gångs skull fri som en fågel fast jag egentligen inte var det. Va tvungen att gömma mig så fort jag såg en polisbil. Alla poliser i Mölndal visste att så fort dem såg mig så va jag på rymmen. Efter de hade gått några dagar så förstod jag att jag e tvungen att byta utseende. Kunde inte gå runt och va rädd att bli igen känd av polisen. för återvända till Brättegården va det sista jag skulle göra!
Mina vänner hjälpte mig skaffa en peruk och linser. Så jag gick runt med blond peruk och blåa linser. Hade även rakat av mina ögonbryn och målande dem bruna. Nu såg jag ut som en svensk! Nu skulle ingen känna igen mig
Det gick veckor och fortfarande lyckades jag hålla mig borta. Började kontakta min första soc för att berätta att jag mår bra så de inte skulle var oroliga. Hon försökte få mig att lämna in mig själv och att hon skulle försöka göra något för att förflyttas från brätte. Men jag vägrade. Varför skulle jag vilja förflyttas till ett annat hem nu när jag är fri sa jag. Då sa hon, men hur länge ska du hålla på såhär, du kan inte vara på rymmen resten av ditt liv. Jag brydde mig inte och la på.
Tiden gick och jag började få kontakt med några killar från hjälbo som jag hade träffat på Liserberg med mina tjejkompisar. Vi alla började umgås och hängde på Liserberg nästan varje dag. Dessa killarna kanske inte va dem bästa att umgås med. Dem rökte nämligen hasch. Så efter man hade umgåtts ett tag så ville jag också prova på att röka på. Rökte med dem och äskade känslan, så där fastnade jag med dem. Rökte nästan varje dag. Alla mina tanka och känslor försvann när jag va bäng. Detta va ju bättre än min medicin som jag hade. Varför inte ge ungdomar en bit hasch så blir dem lugna och glada tänkte jag.
Nu hade det gått månader och jag var fortfarande på rymmen. Min soc blev galen och gjorde all i sin makt för att lyckas få tag på mig. Polisen åkte förbi mig utan att känna igen mig. Mina fosterföräldrar åkte förbi mig utan att känna igen mig, dem tittade inte ens åt mitt håll. Där stod jag och såg dem promenera runt och leta , garvade inombords. Att jag stod så nära och dem inte kunde se det. Men efter ett tag så började rykter gå runt att jag hade en blond peruk på mig och att det var de dem skulle leta efter. Och att jag hette Nadja. När det väl kom ut så tog det inte alls långt tid innan polisen tog fast mig. Gapade och skrek ville verkligen inte gå tillbaka. Försökte få polisen på min sida genom att berätta om Jörgen och isoleringen. Och att jag va sol placerad och att jag inte får sitta isolerad. Då svarade dem mig bara, det får du ta med din handläggare och inte oss. Jag blev galen och försökte slå efter dem. Då sa den ena polisen, jag kan anmäla dig för detta. Jag skiter i skrek jag. Anmäl mig, gör vad du vill så länge jag slipper åka tillbaka till brätte. Men som vanligt brydde sig ingen och brättegården skulle jag till. Transporterad igen till helvettet. Där stod som vanligt personalen och väntade på mig. Gick in i stugan och direkt in i mitt rum och började kasta runt dem få sakerna jag hade kvar. Den dagen hade jag ingen alls kontroll över mig själv. Gick ut började kasta runt saker på dem , slängde stolar på personalen. Ville göra allt för att skada dem rejält. Kasta allt jag fick tag på, ingen av dem lyckades lugna ner mig. Dem ringde på de andra personalen från dem andra stugorna. Alla kom springades. Sparkade och bet efter dem. Sex manliga personal försökte bära upp mig på isolering. Visste inte vart jag fick den styrkan ifrån. Dem lyckades inte få upp mig utan att skada sig själva. Väl framme i isoleringen så slängde dem in mig och stängde dörren. Jävla horor, ska döda er alla vänta bara, skrek jag. Fick övernatta på isoleringen den dagen.
Dagen efter när jag fick komma ut så sa dem att dem skulle ha ett möte med mig. Då berättade dem att dem har ansökt om att få lägga LVU 3 på mig. Jag förstod inte vad det innebar och ville inte ens veta. Och dem gjorde allt i sin makt om att få det. Och de fick dem. Ringde min soc och frågade vad detta handlar om, då sa hon, nu får dem låsa in dig på isolering om dem anser att du är en skada för dig själv eller dem andra, jag började skratta och sa, låsa in mig på isolering? Det har dem gjort ändå under alla dessa månaderna här. Men det trodde hon inte på. Jag skrek och hoppades att hon skulle dö och la på. Vilka jävla idioter. Jag va så trött på detta. Nu orkade jag inte va snäll och tåla mer. Va tvungen att göra något riktigt dumt för att bli förflyttad. Gick till personalen den dagen och frågade vem som jobbar kväll, då sa dem, Jörgen och Sara. Och att det var Sara som skulle sova här. Yes tänkte jag. Jag höll mig lugn hela dagen. Jörgen var på krigshumör som vanligt men jag var tvungen att hålla mig lugn för att inte hamna i isoleringen. Den dagen åt jag middag med dem. Efter de kollade jag på tv med dem. Dem hade ingen aning om vad jag hade för planer och det var bra. Dem anade ingenting även om jag åt och kollade på tv med dem, något jag inte hade gjort på 8 månader. Men dem va väl inte så smarta. Dagen och kvällen gick, nu va det dags för att gå in till sina rum för kvällen. Sa god natt och gick in i mitt rum. Log i mitt rum och väntade på att Jörgen skulle hem. Hörde han gå och tittade ut genom mitt fönster och såg att han satte sig i bilen och åkte. Satt vid fönstret och kollade så dem andra personalen från dem andra hemmen åkte hem också. Efter några timmar så såg jag att allt var släckt. Nu va det dags att göra något jag egentligen borde göra för längesen och inte efter 8 månader. Gick ut ur mitt rum och direkt till personalrummet där Sara log och sov. Knackade lite lätt på dörren, Sara öppnade och såg mig och sa, Ruba, du får inte vara här du måste va på ditt rum. Tog tag i handtaget och öppnade dörren helt. Tog tag i hennes hår drog ner henne på marken och började boxa henne och sparka på henne. Så skrek Sara, HJÄÄÄÄÄLP, aaajjjj rooba sluuuta snälllaaaaa, aaajjj.. då skrek jag, HUR KÄNNS DET NU NÄR INGEN HJÄLPER DIG ELLER HÖR DIG ROPA PÅ HJÄLP DIN HORA. Och fortsatte mata in med smällar. Hon skrek, FÖRLÅT JAG VET ATT JAG HAR GJORT FEL , FÖRLÅT. Men ingen kunde stoppa mig, fortsatte slå och slå, till slut kom alla andra tjejerna ut från sitt rum och skrek, roba sluta, du kommer döda henne. Det va de som va meningen att hon skulle dö. Hur mycket jag än ville sluta så kunde jag inte sluta, det va som att någon annan slog henne med mina nävar. Hon fortsatte skrika efter hjälp så jag tog av min strumpa och stoppa in den i hennes mun. Hittade ett snöra och knöt fast henne och slängde in henne i ett av dem tomma rummen och låste dörren. Sen sprang jag in i personalrummet och tog hennes bilnycklar och sprang ut till hennes bil. försökte starta bilen men lyckades inte. Efter en stund förstod jag att det inte gick och va på väg att springa då såg jag massa polisbilar komma. Satt och gömde mig men min ångest tog över mig och få dåligt samvete och gick tillbaka frivilligt. När jag kom in i stugan så fick Sara syn på mig och började skrika av rädsla polisen sprang direkt och tog tag i mig. Polisen och personalen hjälpte till och bära upp mig till isoleringen och stängde dörren. Satte mig på madrassen och hade fortfarande inte förstått vad jag hade gjort.
Den dagen så bestämde jag mig för att rymma, även om mina vänner varken ringde eller skicka brev så saknade jag dem otroligt mycket. Satt och planera hur jag skulle rymma, dem hade stenhård koll på mig. Så beslutade mig för att skära mig på armen så att jag är tvungen att komma till sjukhuset så får jag rymma därifrån. Och så blev det. Satt inne i mitt rum och började skära mig mycket, sen sprang jag ut för första gången och visade min arm för dem. Dem ringde direkt ambulansen och ambulansen kom. På sjukhuset fick jag sy som vanligt. Bad om att få gå till toaletten och dem sa ja, gick ut dit och kollade runt såg inga av personalen i närheten då började jag gå ut mot utgången, när jag närmande mig började jag springa ut. Sprang tills jag såg en telefon automat. Ringde till min biologiska pappa och sa, snälla pappa, kom hämta mig. Har rymt och har ingenstans att ta vägen. Han svarade som alltid, ja min dotter, jag kommer genast. Och så sa exakt vart jag skulle vänta. Efter någon timme så va kom han, satte mig i bilen och åkte till göteborg med han. Som vanligt när vi kom fram till hjälbos parkering så sa jag, tack pappa, men kan inte stanna här. här är de första stället dem kommer kolla. Och han förstod mig. Sen sprang jag till spårvagnen och åkte till Mölndal. Innan jag lämnade pappa så hade jag ringt mina vänner och bad dem möta mig. Kom fram till Mölndal, där stod ett gäng kompisar och väntade på mig. Alla va glada över att se mig men gladast va nog jag.
Dagarna gick och jag lyckades fortfarande hålla mig borta. Lyckades skaffa mig en mobil och nummer och jag kände mig för en gångs skull fri som en fågel fast jag egentligen inte var det. Va tvungen att gömma mig så fort jag såg en polisbil. Alla poliser i Mölndal visste att så fort dem såg mig så va jag på rymmen. Efter de hade gått några dagar så förstod jag att jag e tvungen att byta utseende. Kunde inte gå runt och va rädd att bli igen känd av polisen. för återvända till Brättegården va det sista jag skulle göra!
Mina vänner hjälpte mig skaffa en peruk och linser. Så jag gick runt med blond peruk och blåa linser. Hade även rakat av mina ögonbryn och målande dem bruna. Nu såg jag ut som en svensk! Nu skulle ingen känna igen mig
Det gick veckor och fortfarande lyckades jag hålla mig borta. Började kontakta min första soc för att berätta att jag mår bra så de inte skulle var oroliga. Hon försökte få mig att lämna in mig själv och att hon skulle försöka göra något för att förflyttas från brätte. Men jag vägrade. Varför skulle jag vilja förflyttas till ett annat hem nu när jag är fri sa jag. Då sa hon, men hur länge ska du hålla på såhär, du kan inte vara på rymmen resten av ditt liv. Jag brydde mig inte och la på.
Tiden gick och jag började få kontakt med några killar från hjälbo som jag hade träffat på Liserberg med mina tjejkompisar. Vi alla började umgås och hängde på Liserberg nästan varje dag. Dessa killarna kanske inte va dem bästa att umgås med. Dem rökte nämligen hasch. Så efter man hade umgåtts ett tag så ville jag också prova på att röka på. Rökte med dem och äskade känslan, så där fastnade jag med dem. Rökte nästan varje dag. Alla mina tanka och känslor försvann när jag va bäng. Detta va ju bättre än min medicin som jag hade. Varför inte ge ungdomar en bit hasch så blir dem lugna och glada tänkte jag.
Nu hade det gått månader och jag var fortfarande på rymmen. Min soc blev galen och gjorde all i sin makt för att lyckas få tag på mig. Polisen åkte förbi mig utan att känna igen mig. Mina fosterföräldrar åkte förbi mig utan att känna igen mig, dem tittade inte ens åt mitt håll. Där stod jag och såg dem promenera runt och leta , garvade inombords. Att jag stod så nära och dem inte kunde se det. Men efter ett tag så började rykter gå runt att jag hade en blond peruk på mig och att det var de dem skulle leta efter. Och att jag hette Nadja. När det väl kom ut så tog det inte alls långt tid innan polisen tog fast mig. Gapade och skrek ville verkligen inte gå tillbaka. Försökte få polisen på min sida genom att berätta om Jörgen och isoleringen. Och att jag va sol placerad och att jag inte får sitta isolerad. Då svarade dem mig bara, det får du ta med din handläggare och inte oss. Jag blev galen och försökte slå efter dem. Då sa den ena polisen, jag kan anmäla dig för detta. Jag skiter i skrek jag. Anmäl mig, gör vad du vill så länge jag slipper åka tillbaka till brätte. Men som vanligt brydde sig ingen och brättegården skulle jag till. Transporterad igen till helvettet. Där stod som vanligt personalen och väntade på mig. Gick in i stugan och direkt in i mitt rum och började kasta runt dem få sakerna jag hade kvar. Den dagen hade jag ingen alls kontroll över mig själv. Gick ut började kasta runt saker på dem , slängde stolar på personalen. Ville göra allt för att skada dem rejält. Kasta allt jag fick tag på, ingen av dem lyckades lugna ner mig. Dem ringde på de andra personalen från dem andra stugorna. Alla kom springades. Sparkade och bet efter dem. Sex manliga personal försökte bära upp mig på isolering. Visste inte vart jag fick den styrkan ifrån. Dem lyckades inte få upp mig utan att skada sig själva. Väl framme i isoleringen så slängde dem in mig och stängde dörren. Jävla horor, ska döda er alla vänta bara, skrek jag. Fick övernatta på isoleringen den dagen.
Dagen efter när jag fick komma ut så sa dem att dem skulle ha ett möte med mig. Då berättade dem att dem har ansökt om att få lägga LVU 3 på mig. Jag förstod inte vad det innebar och ville inte ens veta. Och dem gjorde allt i sin makt om att få det. Och de fick dem. Ringde min soc och frågade vad detta handlar om, då sa hon, nu får dem låsa in dig på isolering om dem anser att du är en skada för dig själv eller dem andra, jag började skratta och sa, låsa in mig på isolering? Det har dem gjort ändå under alla dessa månaderna här. Men det trodde hon inte på. Jag skrek och hoppades att hon skulle dö och la på. Vilka jävla idioter. Jag va så trött på detta. Nu orkade jag inte va snäll och tåla mer. Va tvungen att göra något riktigt dumt för att bli förflyttad. Gick till personalen den dagen och frågade vem som jobbar kväll, då sa dem, Jörgen och Sara. Och att det var Sara som skulle sova här. Yes tänkte jag. Jag höll mig lugn hela dagen. Jörgen var på krigshumör som vanligt men jag var tvungen att hålla mig lugn för att inte hamna i isoleringen. Den dagen åt jag middag med dem. Efter de kollade jag på tv med dem. Dem hade ingen aning om vad jag hade för planer och det var bra. Dem anade ingenting även om jag åt och kollade på tv med dem, något jag inte hade gjort på 8 månader. Men dem va väl inte så smarta. Dagen och kvällen gick, nu va det dags för att gå in till sina rum för kvällen. Sa god natt och gick in i mitt rum. Log i mitt rum och väntade på att Jörgen skulle hem. Hörde han gå och tittade ut genom mitt fönster och såg att han satte sig i bilen och åkte. Satt vid fönstret och kollade så dem andra personalen från dem andra hemmen åkte hem också. Efter några timmar så såg jag att allt var släckt. Nu va det dags att göra något jag egentligen borde göra för längesen och inte efter 8 månader. Gick ut ur mitt rum och direkt till personalrummet där Sara log och sov. Knackade lite lätt på dörren, Sara öppnade och såg mig och sa, Ruba, du får inte vara här du måste va på ditt rum. Tog tag i handtaget och öppnade dörren helt. Tog tag i hennes hår drog ner henne på marken och började boxa henne och sparka på henne. Så skrek Sara, HJÄÄÄÄÄLP, aaajjjj rooba sluuuta snälllaaaaa, aaajjj.. då skrek jag, HUR KÄNNS DET NU NÄR INGEN HJÄLPER DIG ELLER HÖR DIG ROPA PÅ HJÄLP DIN HORA. Och fortsatte mata in med smällar. Hon skrek, FÖRLÅT JAG VET ATT JAG HAR GJORT FEL , FÖRLÅT. Men ingen kunde stoppa mig, fortsatte slå och slå, till slut kom alla andra tjejerna ut från sitt rum och skrek, roba sluta, du kommer döda henne. Det va de som va meningen att hon skulle dö. Hur mycket jag än ville sluta så kunde jag inte sluta, det va som att någon annan slog henne med mina nävar. Hon fortsatte skrika efter hjälp så jag tog av min strumpa och stoppa in den i hennes mun. Hittade ett snöra och knöt fast henne och slängde in henne i ett av dem tomma rummen och låste dörren. Sen sprang jag in i personalrummet och tog hennes bilnycklar och sprang ut till hennes bil. försökte starta bilen men lyckades inte. Efter en stund förstod jag att det inte gick och va på väg att springa då såg jag massa polisbilar komma. Satt och gömde mig men min ångest tog över mig och få dåligt samvete och gick tillbaka frivilligt. När jag kom in i stugan så fick Sara syn på mig och började skrika av rädsla polisen sprang direkt och tog tag i mig. Polisen och personalen hjälpte till och bära upp mig till isoleringen och stängde dörren. Satte mig på madrassen och hade fortfarande inte förstått vad jag hade gjort.