brättegården del 2
Vaknade på morgonen kände hur min ångest tog över hela min kropp, ville varken gå upp från sängen eller få i min någon mat. Det knackade på dörren och öppnades direkt, dem väntar aldrig in någon svar från mig längre utan öppnar direkt efter någon knackning. Där stod Jerry, gå upp nu Roba och förbered dig för skolan. jag kände att det inte är någon ide att streta emot längre, dem skulle ändå alltid få sin vilja igenom. Så jag sa bara , okej , kommer strax. Gick upp tog på mig kläder och gick ut till skolan utan att äta frukost. Satt utanför till alla andra tjejerna kom så att vi kunde gå in. Att bo på ett hem med bara tjejer var inte lätt. Alla skulle visa sig va starkast för kunna överleva mobbning. Men jag hade ingen tid med det så jag blev utmobbad utav dem andra tjejerna. Dem mobbade mig så mycket att jag tappade tålamodet helt. Började skrika och kasta stolar på dem så läraren fick ringa ner till personalen. Dem kom och drog ut mig från skolan och släpade mig till isolering , där fick jag aldrig sitta eftersom jag va sol placerad och inte hade LVU. Men dem brydde sig inte om lagen och där fick jag sitta en stund tills jag lugnade ner mig. Jag fick panik i de rummet och började skrika och gråta, inte ens de hjälpte för att dem skulle släppa ut mig. efter några timmar kom jerry in och frågade om jag hade lugnat ner mig för att gå tillbaka till stugan igen, jag skrek bara, jaaaaaa, släpp ut mig bara..
På stugan så satt alla och åt, satte mig med dem och pillade bara i min mat. Fick inte i mig något utan sprang in i mitt rum och låste in mig. Kände att jag inte orkade mer. Min ångest blev bara värre och värre. Hade en sån hat inom mig att jag bara ville slå någon, men kunde inte göra det för då skulle jag hamna i isoleringen igen, och dit ville jag verkligen inte igen. istället så bestämde mig att skada mig själv. Gick in på toaletten och hämtade min rakhyvel. Gick in i rummet igen och gjorde sönder den så jag bara hade själva hyveln kvar. Satte den mot min överarm hårt och drog, kollade ner på armen och såg hur mycket det öppnade sig och efter bara någon sekund forsa det blod ut den. Kändes som en lättnad och fick inte alls ont, så jag fortsatte och fortsatte tills det blev en stooor pöl blod på golvet. Luta mig tillbaka och kände hur skönt de var. Min ångest dämpades. Och där satt jag en bra stund. Gömde hyveln och gick in i toaletten för att hämta en trasa som jag sen torkade bort all blod på golvet med. Gick in i rummet igen och satte på min en tröja och gick ut, ville inte att någon skulle lägga märke till min arm. Satte mig med dem andra tjejerna och kollade på tv och tänkte, ååhhh var skönt, har hittat ett sätt att dämpa mina aggressioner och ångest på.
På stugan så satt alla och åt, satte mig med dem och pillade bara i min mat. Fick inte i mig något utan sprang in i mitt rum och låste in mig. Kände att jag inte orkade mer. Min ångest blev bara värre och värre. Hade en sån hat inom mig att jag bara ville slå någon, men kunde inte göra det för då skulle jag hamna i isoleringen igen, och dit ville jag verkligen inte igen. istället så bestämde mig att skada mig själv. Gick in på toaletten och hämtade min rakhyvel. Gick in i rummet igen och gjorde sönder den så jag bara hade själva hyveln kvar. Satte den mot min överarm hårt och drog, kollade ner på armen och såg hur mycket det öppnade sig och efter bara någon sekund forsa det blod ut den. Kändes som en lättnad och fick inte alls ont, så jag fortsatte och fortsatte tills det blev en stooor pöl blod på golvet. Luta mig tillbaka och kände hur skönt de var. Min ångest dämpades. Och där satt jag en bra stund. Gömde hyveln och gick in i toaletten för att hämta en trasa som jag sen torkade bort all blod på golvet med. Gick in i rummet igen och satte på min en tröja och gick ut, ville inte att någon skulle lägga märke till min arm. Satte mig med dem andra tjejerna och kollade på tv och tänkte, ååhhh var skönt, har hittat ett sätt att dämpa mina aggressioner och ångest på.
Nu var det Sara och Jörgen som jobba ihop igen. dem två som älskade att plåga mig, som älskade att se mig sårad och bara njöt av att ingen skulle tro på mig. Jörgen knackade på min dörr. jag skrek bara , jag kommer. Gick upp och tog på mig och började gå långsamt mot yttedörren. Jörgen börja skrika att jag skulle gå snabbare, jag svara, går hur långsamt jag vill, du bestämmer inte över mig. Efter det kännde jag bara en hård box mot min rygg så jag flög in i väggen och ramlade ner på golvet, där tog han tag i min arm och släpade mig ut. satte mig på trappan och skrek, hoppas du dör din jävla fitta. Då kom han mot mig och pekade mot mitt ansikte och sa, kom ihåg, här är det jag som bestämmer. Då knuffade jag bort hans hand, och då blev han så arg att han gav mig en käftsmäll så jag blev helt röd om kinden. Jag sa, detta kommer du få ångra din hora och sprang upp mot chefen Liss. Satt där med henne och berättade vad som hade hänt och hur jag hade blivit röd om min kind, då svarade hon mig, Det är säkert du som har suttit och slagit dig själv flera gånger för att bli röd, Jörgen skulle aldrig göra något sådant. Jag fick panik och tänkte, ingen tror på mig varken min soc eller Liss. Vad ska jag göra, såhär kan det inte fortsätta. Gick tillbaka ner till stugan, tänkte inte ge upp. Ska bråka med han tills någon ser hur han behandlar mig.
Sara öppnade dörren och sa, du får inte vara här nu Roba. Jag knuffade in henne och gick in. Sprang direkt till köket och ställde mig vid lådan med alla knivar i och skrek, vart är du din hora. Efter någon minut kom Jörgen och Sara, jag öppnade lådan och började kasta alla knivar jag fick tag i på honom, men ingen träffade. Sen tog knivarna slut och jag fick panik och började skrika. Jörgen hoppade på mig, höll mig så hårt att jag höll på tappa andan. Sara stod bredvid och bara kollade på hur han försökte mosa mig. Sara ringde på dem andra personalen från dem andra stugorna och alla kom springandes och hjälpte åt att bära mig till isoleringen. Jag sparkade och skrek och försökte göra allt för att komma loss, fick tag i Jörgens arm och bet så hårt så jag kunde känna blod smak i munnen. Vägrade släppa. Han skulle få känna på den smärtan som jag fick känna på. Han började trycka på min käke och slå för jag skulle släppa, hur ont de än gjorde vägrade jag släppa. Men till slut fick jag så ont av alla smällar att jag släppte. Hade hans blod i min mun som jag sen spottade ut på han. Din jäävla hora, kommer döda dig skrek jag efter han. Dem slängde in mig i isoleringen och låste dörren.
Sittandes ensam i isoleringen och ville bara ta mitt liv. orkade inte leva mer. Nu fick det räcka kände jag. Min hat blev bara värre och värre. Snart hade jag inga känslor kvar. Det ända jag ville göra var att avsluta allt detta och döda Jörgen. Det va mitt mål. Efter många timmar så kom Sara och öppnade dörren och sa, kom nu får du gå ut. jag kollade på henne och sa, din tid kommer komma din fitta. Att du bara står och ser hur han slår mig utan att du gör något. Sara svarade mig, förlåt Roba. Jag brydde mig inte. Hon skulle få igen för detta en vacker dag. Gick tillbaka med henne och direkt in på mitt rum tog fram hyveln och började skära mig i armen igen. den här gången tog jag i lite för hårt att jag förlorade mycket blod. Sara kom in för att fråga om jag ville ha mat och fick en chock när hon såg mig ligga där med blod överallt. Hon trodde nog för en sekund att jag var död, hon hann inte se ifall det var överarmen eller handlederna jag hade skurit mig på. Hon sprang och skrek efter dem andra. De kom in och så ringde de efter en anbulans.
På sjukhuset fick jag sy flera stygn. Efter en stund så fick jag åka tillbaka. kom tillbaka till stugan så såg jag att dem var inne i mitt rum och toalett, dem letade efter allt vasst. Fick inte ha rakhyvlar mer eller något vasst föremål i mitt rum längre. Fick inte ta med mig glas med vatten in till mitt rum längre. Nu var jag tydligen självmordbenägen också. Efter dem hade tagit allt från mig så la jag mig i sängen och somnade in för dagen.
Dagen därpå så ringde jag min första socialsekreterare som jag fortfarande hade kontakt med även om inte hon inte bestämde längre över mig och berättade för henne om Jörgen, tänkte att hon om någon skulle tro mig. Men nej, hon trodde mig inte heller. Blev så ledsen. Varför var det ingen som trodde mig. Jag hade aldrig hittat på något sånt innan. Jag sa till henne, när jag sa att mina biologiska föräldrar hade slått mig, då trodde ni mig direkt. Men nu när jag säger att en personal slår mig då tror ni mig fan inte och la på. Jag mådde så dåligt. Mina vänner från utsidan hade slutat skriva till mig eller höra av sig till mig. Hade ingen. Hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde nu. Den känslan gjorde mig bara mer hatiskt mot allt och alla. Nu var det verkligen jag ensam mot hela världen. Hur skulle jag ta mig ur detta. Mitt rum blev mitt hem. Satt alltid där inne för mig själv. Rev sönder alla mina bilder på mina vänner och mig. Ville inte ha något med någon att göra mer. Kunde inte kontrolera min ångest.
Dagarna gick och så var det dags för möte igen med Sara och Jörgen. Dem berättade att dem hade beslutat att jag skulle till läkaren för att få medicin. Ja men det är klart sa jag, allt för att ni ska slippa ta itu med mig och hjälpa mig. Alltid lättare at trycka i någon massa medicin. Allt för underlätta för er och började skratta åt dem. Ja och medicin blev det. Inte en utan tre olika som jag skulle ta dagligen. Började medesineras och inte blev det bättre. Mådde sämre och hade inge lust alls att göra något. Tappade allt. Vägrade äta eller prata med någon. Och så förblev det ett tag.
Sara öppnade dörren och sa, du får inte vara här nu Roba. Jag knuffade in henne och gick in. Sprang direkt till köket och ställde mig vid lådan med alla knivar i och skrek, vart är du din hora. Efter någon minut kom Jörgen och Sara, jag öppnade lådan och började kasta alla knivar jag fick tag i på honom, men ingen träffade. Sen tog knivarna slut och jag fick panik och började skrika. Jörgen hoppade på mig, höll mig så hårt att jag höll på tappa andan. Sara stod bredvid och bara kollade på hur han försökte mosa mig. Sara ringde på dem andra personalen från dem andra stugorna och alla kom springandes och hjälpte åt att bära mig till isoleringen. Jag sparkade och skrek och försökte göra allt för att komma loss, fick tag i Jörgens arm och bet så hårt så jag kunde känna blod smak i munnen. Vägrade släppa. Han skulle få känna på den smärtan som jag fick känna på. Han började trycka på min käke och slå för jag skulle släppa, hur ont de än gjorde vägrade jag släppa. Men till slut fick jag så ont av alla smällar att jag släppte. Hade hans blod i min mun som jag sen spottade ut på han. Din jäävla hora, kommer döda dig skrek jag efter han. Dem slängde in mig i isoleringen och låste dörren.
Sittandes ensam i isoleringen och ville bara ta mitt liv. orkade inte leva mer. Nu fick det räcka kände jag. Min hat blev bara värre och värre. Snart hade jag inga känslor kvar. Det ända jag ville göra var att avsluta allt detta och döda Jörgen. Det va mitt mål. Efter många timmar så kom Sara och öppnade dörren och sa, kom nu får du gå ut. jag kollade på henne och sa, din tid kommer komma din fitta. Att du bara står och ser hur han slår mig utan att du gör något. Sara svarade mig, förlåt Roba. Jag brydde mig inte. Hon skulle få igen för detta en vacker dag. Gick tillbaka med henne och direkt in på mitt rum tog fram hyveln och började skära mig i armen igen. den här gången tog jag i lite för hårt att jag förlorade mycket blod. Sara kom in för att fråga om jag ville ha mat och fick en chock när hon såg mig ligga där med blod överallt. Hon trodde nog för en sekund att jag var död, hon hann inte se ifall det var överarmen eller handlederna jag hade skurit mig på. Hon sprang och skrek efter dem andra. De kom in och så ringde de efter en anbulans.
På sjukhuset fick jag sy flera stygn. Efter en stund så fick jag åka tillbaka. kom tillbaka till stugan så såg jag att dem var inne i mitt rum och toalett, dem letade efter allt vasst. Fick inte ha rakhyvlar mer eller något vasst föremål i mitt rum längre. Fick inte ta med mig glas med vatten in till mitt rum längre. Nu var jag tydligen självmordbenägen också. Efter dem hade tagit allt från mig så la jag mig i sängen och somnade in för dagen.
Dagen därpå så ringde jag min första socialsekreterare som jag fortfarande hade kontakt med även om inte hon inte bestämde längre över mig och berättade för henne om Jörgen, tänkte att hon om någon skulle tro mig. Men nej, hon trodde mig inte heller. Blev så ledsen. Varför var det ingen som trodde mig. Jag hade aldrig hittat på något sånt innan. Jag sa till henne, när jag sa att mina biologiska föräldrar hade slått mig, då trodde ni mig direkt. Men nu när jag säger att en personal slår mig då tror ni mig fan inte och la på. Jag mådde så dåligt. Mina vänner från utsidan hade slutat skriva till mig eller höra av sig till mig. Hade ingen. Hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde nu. Den känslan gjorde mig bara mer hatiskt mot allt och alla. Nu var det verkligen jag ensam mot hela världen. Hur skulle jag ta mig ur detta. Mitt rum blev mitt hem. Satt alltid där inne för mig själv. Rev sönder alla mina bilder på mina vänner och mig. Ville inte ha något med någon att göra mer. Kunde inte kontrolera min ångest.
Dagarna gick och så var det dags för möte igen med Sara och Jörgen. Dem berättade att dem hade beslutat att jag skulle till läkaren för att få medicin. Ja men det är klart sa jag, allt för att ni ska slippa ta itu med mig och hjälpa mig. Alltid lättare at trycka i någon massa medicin. Allt för underlätta för er och började skratta åt dem. Ja och medicin blev det. Inte en utan tre olika som jag skulle ta dagligen. Började medesineras och inte blev det bättre. Mådde sämre och hade inge lust alls att göra något. Tappade allt. Vägrade äta eller prata med någon. Och så förblev det ett tag.