robishen.blogg.se

Vaknade på morgonen kände hur min ångest tog över hela min kropp, ville varken gå upp från sängen eller få i min någon mat. Det knackade på dörren och öppnades direkt, dem väntar aldrig in någon svar från mig längre utan öppnar direkt efter någon knackning. Där stod Jerry, gå upp nu Roba och förbered dig för skolan. jag kände att det inte är någon ide att streta emot längre, dem skulle ändå alltid få sin vilja igenom. Så jag sa bara , okej , kommer strax. Gick upp tog på mig kläder och gick ut till skolan utan att äta frukost. Satt utanför till alla andra tjejerna kom så att vi kunde gå in. Att bo på ett hem med bara tjejer var inte lätt. Alla skulle visa sig va starkast för kunna överleva mobbning. Men jag hade ingen tid med det så jag blev utmobbad utav dem andra tjejerna. Dem mobbade mig så mycket att jag tappade tålamodet helt. Började skrika och kasta stolar på dem så läraren fick ringa ner till personalen. Dem kom och drog ut mig från skolan och släpade mig till isolering , där fick jag aldrig sitta eftersom jag va sol placerad och inte hade LVU. Men dem brydde sig inte om lagen och där fick jag sitta en stund tills jag lugnade ner mig. Jag fick panik i de rummet och började skrika och gråta, inte ens de hjälpte för att dem skulle släppa ut mig. efter några timmar kom jerry in och frågade om jag hade lugnat ner mig för att gå tillbaka till stugan igen, jag skrek bara, jaaaaaa, släpp ut mig bara..

På stugan så satt alla och åt, satte mig med dem och pillade bara i min mat. Fick inte i mig något utan sprang in i mitt rum och låste in mig. Kände att jag inte orkade mer. Min ångest blev bara värre och värre. Hade en sån hat inom mig att jag bara ville slå någon, men kunde inte göra det för då skulle jag hamna i isoleringen igen, och dit ville jag verkligen inte igen. istället så bestämde mig att skada mig själv. Gick in på toaletten och hämtade min rakhyvel. Gick in i rummet igen och gjorde sönder den så jag bara hade själva hyveln kvar. Satte den mot min överarm hårt och drog, kollade ner på armen och såg hur mycket det öppnade sig och efter bara någon sekund forsa det blod ut den. Kändes som en lättnad och fick inte alls ont, så jag fortsatte och fortsatte tills det blev en stooor pöl blod på golvet. Luta mig tillbaka och kände hur skönt de var. Min ångest dämpades. Och där satt jag en bra stund. Gömde hyveln och gick in i toaletten för att hämta en trasa som jag sen torkade bort all blod på golvet med. Gick in i rummet igen och satte på min en tröja och gick ut, ville inte att någon skulle lägga märke till min arm. Satte mig med dem andra tjejerna och kollade på tv och tänkte, ååhhh var skönt, har hittat ett sätt att dämpa mina aggressioner och ångest på.

 

Nu var det Sara och Jörgen som jobba ihop igen. dem två som älskade att plåga mig, som älskade att se mig sårad och bara njöt av att ingen skulle tro på mig. Jörgen knackade på min dörr. jag skrek bara , jag kommer. Gick upp och  tog på mig och började gå långsamt mot yttedörren. Jörgen börja skrika att jag skulle gå snabbare, jag svara, går hur långsamt jag vill, du bestämmer inte över mig. Efter det kännde jag bara en hård box mot min rygg så jag flög in i väggen och ramlade ner på golvet, där tog han tag i min arm och släpade mig ut. satte mig på trappan och skrek, hoppas du dör din jävla fitta. Då kom han mot mig och pekade mot mitt ansikte och sa, kom ihåg, här är det jag som bestämmer. Då knuffade jag bort hans hand, och då blev han så arg att han gav mig en käftsmäll så jag blev helt röd om kinden. Jag sa, detta kommer du få ångra din hora och sprang upp mot chefen Liss. Satt där med henne och berättade vad som hade hänt och hur jag hade blivit röd om min kind, då svarade hon mig, Det är säkert du som har suttit och slagit dig själv flera gånger för att bli röd, Jörgen skulle aldrig göra något sådant. Jag fick panik och tänkte, ingen tror på mig varken min soc eller Liss. Vad ska jag göra, såhär kan det inte fortsätta. Gick tillbaka ner till stugan, tänkte inte ge upp. Ska bråka med han tills någon ser hur han behandlar mig.

Sara öppnade dörren och sa, du får inte vara här nu Roba. Jag knuffade in henne och gick in. Sprang direkt till köket och ställde mig vid lådan med alla knivar i och skrek, vart är du din hora. Efter någon minut kom Jörgen och Sara, jag öppnade lådan och började kasta alla knivar jag fick tag i på honom, men ingen träffade. Sen tog knivarna slut och jag fick panik och började skrika. Jörgen hoppade på mig, höll mig så hårt att jag höll på tappa andan. Sara stod bredvid och bara kollade på hur han försökte mosa mig. Sara ringde på dem andra personalen från dem andra stugorna och alla kom springandes och hjälpte åt att bära mig till isoleringen. Jag sparkade och skrek och försökte göra allt för att komma loss, fick tag i Jörgens arm och bet så hårt så jag kunde känna blod smak i munnen. Vägrade släppa. Han skulle få känna på den smärtan som jag fick känna på. Han började trycka på min käke och slå för jag skulle släppa, hur ont de än gjorde vägrade jag släppa. Men till slut fick jag så ont av alla smällar att jag släppte. Hade hans blod i min mun som jag sen spottade ut på han. Din jäävla hora, kommer döda dig skrek jag efter han. Dem slängde in mig i isoleringen och låste dörren.

Sittandes ensam i isoleringen och ville bara ta mitt liv. orkade inte leva mer. Nu fick det räcka kände jag. Min hat blev bara värre och värre. Snart hade jag inga känslor kvar. Det ända jag ville göra var att avsluta allt detta och döda Jörgen. Det va mitt mål. Efter många timmar så kom Sara och öppnade dörren och sa, kom nu får du gå ut. jag kollade på henne och sa, din tid kommer komma din fitta. Att du bara står och ser hur han slår mig utan att du gör något. Sara svarade mig, förlåt Roba. Jag brydde mig inte. Hon skulle få igen för detta en vacker dag. Gick tillbaka med henne och direkt in på mitt rum tog fram hyveln och började skära mig i armen igen. den här gången tog jag i lite för hårt att jag förlorade mycket blod. Sara kom in för att fråga om jag ville ha mat och fick en chock när hon såg mig ligga där med blod överallt. Hon trodde nog för en sekund att jag var död, hon hann inte se ifall det var överarmen eller handlederna jag hade skurit mig på. Hon sprang och skrek efter dem andra. De kom in och så ringde de efter en anbulans.

På sjukhuset fick jag sy flera stygn. Efter en stund så fick jag åka tillbaka. kom tillbaka till stugan så såg jag att dem var inne i mitt rum och toalett, dem letade efter allt vasst. Fick inte ha rakhyvlar mer eller något vasst föremål i mitt rum längre. Fick inte ta med mig glas med vatten in till mitt rum längre. Nu var jag tydligen självmordbenägen också. Efter dem hade tagit allt från mig så la jag mig i sängen och somnade in för dagen.

Dagen därpå så ringde jag min första socialsekreterare som jag fortfarande hade kontakt med även om inte hon inte bestämde längre över mig och berättade för henne om Jörgen, tänkte att hon om någon skulle tro mig. Men nej, hon trodde mig inte heller. Blev så ledsen. Varför var det ingen som trodde mig. Jag hade aldrig hittat på något sånt innan. Jag sa till henne, när jag sa att mina biologiska föräldrar hade slått mig, då trodde ni mig direkt. Men nu när jag säger att en personal slår mig då tror ni mig fan inte och la på. Jag mådde så dåligt. Mina vänner från utsidan hade slutat skriva till mig eller höra av sig till mig. Hade ingen. Hade aldrig känt mig så ensam som jag gjorde nu. Den känslan gjorde mig bara mer hatiskt mot allt och alla. Nu var det verkligen jag ensam mot hela världen. Hur skulle jag ta mig ur detta. Mitt rum blev mitt hem. Satt alltid där inne för mig själv. Rev sönder alla mina bilder på mina vänner och mig. Ville inte ha något med någon att göra mer. Kunde inte kontrolera min ångest.

Dagarna gick och så var det dags för möte igen med Sara och Jörgen. Dem berättade att dem hade beslutat att jag skulle till läkaren för att få medicin. Ja men det är klart sa jag, allt för att ni ska slippa ta itu med mig och hjälpa mig. Alltid lättare at trycka i någon massa medicin. Allt för underlätta för er och började skratta åt dem. Ja och medicin blev det. Inte en utan tre olika som jag skulle ta dagligen. Började medesineras och inte blev det bättre. Mådde sämre och hade inge lust alls att göra något. Tappade allt. Vägrade äta eller prata med någon. Och så förblev det ett tag.

13 år och då var det dags att placera mig på ett paragraf 12 hem. Sittandes i bilen med min socialsekreterare och pratar, de första jag frågar henne var, har dem isolering. Hon svarade, nej det har dem inte. Hade aldrig suttit isolerad men hade bara hört hur hemskt det var. Efter hennes svar så var jag lättad. Sen sa hon, du är den första vi placerar här. Alltså var jag deras försökskanin. Efter en bra bit in i skogen så var vi framme på brätte gården. Den såg ut som en stor gård med olika enplans hus. första huset vi åkte förbi var ängen, där borde det tjejer med familjeproblem, andra huset var Viken, där borde det tjejer med missbruk, tredje huset var Stranden, där borde dem med familjeproblem. Hon stannade bilen utanför Stranden och sa, nu är vi framme. Jag hoppade ut och gick bakom henne in till stranden. Personalen kom ut och välkomnade mig. Bemötte dem inte bra tillbaka, varför skulle jag va trevlig åt dem, hade ingen anledning alls. Gick in i huset och direkt till kontoret. Där inne satt vi och pratade och dem berättade lite snabbt om reglerna. Medan dem satt där och pratade med mig så var mina tankar nån annanstans, satt och planerade in hur jag skulle rymma från detta helvette. Efter all prat och tjat så var det dags för min social sekreterare att åka tillbaka till kontoret. Då var det bara att le och se glad ut som alla andra gånger


Personalen visade mig mitt rum. Gick in i rummet och kollade runt, hade en säng, skrivbord och en byrå. Stängde dörren och började packa upp mina saker. Sittandes på sängen och börja redan planera hur jag skulle rymma härifrån.
Efter en stund knackade det på dörren, jag öppnade dörren. Där stod det en stor lång man, hej Roba, jag är Jörgen, får jag komma in. I mitt huvud så tänkte jag, har jag något val. Backade några steg så han kunde komma in. Det är jag som kommer bli din kontaktpeson, jag och en till. Men hon jobbar inte idag. Maria heter hon. Jag bara, okej, trevligt! Det är oss du kommer till om det är något. Det är vi som kommer ta besluten gällande olika aktiveteter osv. jag svarade bara, ja på allt. Orkade inte bry mig så värst eftersom min plan var ändå att dra.


Dagen därpå så kom Maria, min andra kontaktperson. Hon lös upp som en sol, fan va jag gillade henne. Hon va så snäll och pratade inte med mig som att jag va ett psykfall. Det kändes jävligt skönt, att någon som kunde se en som en normal människa. Jag älskade att prata med henne, ville inte göra det med någon annan. Öppnade mig för henne. Maria var min nya bästa vän!
Dagarna gick och kvar blev jag i helvettet. Träffade de andra tjejerna och dem verkade inte var helt normala. Den ena va värre den andra. Blev kompis med en tjej Natalie, hon kom ursprungligen från Chile och borde egentligen i Södertälje. hon var as cool, så vi blev as tajta. Det var vi mot alla andra, vi jävlades hela tiden med dem andra, hade ingen respekt mot någon. Varken de andra tjejerna eller personalen.

Varje månad hade man möte med sina kontaktpersoner om hur det har funkat och om de är något man vill ändra på osv. Där satt jag med Jörgen och Maria. Då berättar Maria att hon skall sluta och fått ett annat jobb. Jag fick en klump i halsen, skulle hon jag mest gillade dra. Varför ska alltid alla jag börja gilla sluta. Jaha, svarade jag. Ovanligt att jag råka ut för det. Men trevligt för dig och hoppas du har det bra på ditt nya ställe. Orkar inte sitta här med, ha det gött hej. Sprang in i mitt rum och började gråta, tryckte ner mitt huvud i kudden och bara skrek. någon Knackade på min dörr och dörren öppnades, Maria stod utanför och sa, förlåt Roba, vill inte att du ska bli ledsen men jag har fått ett annat bättre erbjudande. Jag skrek bara, dra åt helvette, vill varken se dig eller någon annan. Gååååå bara, gååååååååååååå.. hon gick aldrig utan hon kom in och satte sig bredvid mig i sängen och kramade om mig hårt och sa, kommer sakna dig. Vill inte avsluta sista dagarna såhär. Jag satte mig upp och kramade om henne och sa, förlåt. Jag blir bara ledsen att du ska gå, hatar alla andra här och Jörgen är inte bra mot mig.vi blev sittandes i mitt rum en stund och pratade.

Maria va borta. Nu va det dags för mig att träffa min andra kontaktperson jag skulle få, Sara. En riktig jobbig jävel. Märkte direkt när hon hälsade på mig att hon och jag aldrig skulle komma överens. Jag hade två stycken jobbiga idioter som kontaktpersoner. Vem skulle jag nu prata med.

förutom dem som borde på Höjden och Lunden, eftersom de va slutna avdelningar. De andra tjejerna var nyfikna på vem jag var, så de kom fram och pratade med mig. Jag va helt ointresserad utav att lära känna dem, ville Nu va det dags att börja skolan. Det var en lekstuga för mig. I skolan fick man träffa alla andra tjejer bara bråka och jävlas med dem. Vägrade sitta kvar på lektionen så jag gick tillbaka till stugan och låste in mig på rummet. Men där fick jag inte va kvar länge till. Dörren öppnades utan att någon knackade, där stod Jörgen. Gå upp och gå till skolan skrek han, jag , aldrig . du kan inte bestämma vad jag ska göra eller inte göra. Han gick in i rummet tog tag i min arg och drog ner mig från sängen och släpa mig ut från stugan. Du får inte gå in hit förrän skolan är slut. Jag skrek och sa, tänker aldrig gå till skolan och du kan inte göra något åt saken. Men han stängde dörren och gick in. Jag blev kvar liggandes kvar på asfalten och tänkte, här kan jag verkligen inte vara kvar. Ställde mig upp och tittade mig omkring, började gå mot vägen. När jag väl kom mot vägen så började jag spinga, jag sprang de fortaste jag kunde tills jag hamna på en stor väg. Där jag liftade in till stan. När jag väl kom till stan så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, hade varken pengar eller mobil. Gick fram till en telefon kiosk. Ringde via den så att motagaren betalade. Ringde till min biologiska pappa. Eftersom jag aldrig ringde han så blev han överlycklig när jag väl gjorde det. Jag bad han bara komma och hämta mig och vart jag var exakt.

Pappa kom, satte mig i bilen och bad han köra mig till Göteborg. Äntligen tänkte jag , äntligen ska jag få slippa helvettet. Sittandes i bilen med min biologiska pappa som försöker göra sitt bästa för att prata svenska så förstod jag fortfarande knappt vad han sa. Jag nickade bara och var glad att jag var på väg till Göteborg. När vi väl var framme så gav han mig en mobil med ett nummer och fyllde på den åt mig, tackade så mycket och stack sen för träffa mina vänner.

Tiden gick och jag va fortfarande på rymmen, umgicks med mina vänner och hade bara hur kul som helst. Återvända tillbaka till helvettet var de ingen snack om. Sittandes på en berg så ser jag plötsligt mina föräldrar nedan för och ropar, Roba, kom ner nu så åker vi hem. Jag fick en chock, hur fan kunde dem veta vart jag var. Aldrig skrek jag, vill inte åka hem. Och började springa därifrån. Dagen gick och jag vägrade lämna in mig, visste att det skulle sluta illa om jag gick tillbaka till helvettet. Sittandes på trampor med mina vänner så dyker min första socialsekreterare upp. Jag stod och pratade lite med henne, inte visste jag att hon hade ringt polisen innan. Två poliser tar tag i mig, och blir as arg och börja skrika hora efter henne. Hur kunde hon göra såhär mot mig. Försökte sparka poliserna och göra allt för att inte dem skulle få in mig i bilen. Men dem var för starka och lyckades till slut. fick sitta på polioshuset till någon hade tid att köra mig tillbaka till helvettet. Efter drygt två timmar så va det dags att transporteras tillbaka till helvettet.


Kom tillbaka och där stod Jörgen och tog emot mig. Tänkte, är han tvungen att alltid jobba, har han inget privat liv. han tog tag i mig och gick med mig in i stugan. Där stod alla andra tjejerna och bara kollade på mig när jag kom in. Blev skit arg och började skrika , vad glor ni på er fitter! Jörgen blev arg och drog mig hårt i armen öppnade mitt rum och knuffade in mig. jag låste min dörr och började slänga runt alla mina saker. Mådde så jävla dåligt, orkade inte med detta. Ville bara rymma härifrån. Hur skulle jag nu kunna rymma, dem kommer ha bättre koll nu. Blev kvar mitt rum hela dagen, vägra äta med dem eller se dem. Somnade tidigt den dagen. På morgonen kom Jörgen och knackade på min dörr, jag vägrade svara. Han knacka igen. vägrade återigen svara, då öppnade han dörren och sa, nu är det dags för skola. Jag skrek bara dra åt helvete! Jag vägrade ta bort mitt täcke för att han skulle se att jag hade kläder på mig, för han fick inte dra ut mig från sängen för skulle jag bara ligga i trosor så skulle han få skit. Så han stod bara där och bråkade mig , såg bara hur hans ögon blev svarta. Kändes som att han ville döda mig. Men jag gav inte upp, fortsatte bråka med han. Efter en stund så slängde han igen dörren, yes tänkte jag. Nu slipper jag gå till skolan han har gett upp men så va det inte. Han och Sara kom in. Jörgen stängde dörren och ställde sig utanför medan sara blev kvar inne med mig. Hon tog upp täcket och såg att jag hade tshirt och mjukis byxor på mig. Hon öppnade dörren igen och sa att han fick hjälpa till. Då kom han in och tog tag i min arm och drog ut mig från huset. Skrek efter han, tänker inte gå till skolan hur mycket du än vill din jävla fiiiitttaaa hoppas du dör i helvettet. Då kom han fram och sparkade mig i ryggen så jag börja skrika av smärta mitt framför Saras ögon. Och så gick han och hon in och stängde dörren. Liggandes kvar med smärta i ryggen och bara mådde as dåligt hur någon personal som va utbildad för jobba med ungdomar  sparka mig så som han gjorde. En man på 190 cm och vägde minst 100 kr sparka mig så hårt att jag inte kunde gå riktigt på några dagar. Försökte ta mig upp till chefen Liss. Gick in där och hade jätteont. Och berättade händelsen för henne, då svara hon mig. Nej nu hittar du på, Roba. Så börja jag skrika på henne, hur i helvette skulle jag annars ha ont. Då sa hon att hon inte hade tid för detta och bad mig gå ut. Jag gick ut och tänkte, okej. Det är alltså jag mot alla är. dem ska få ett helvette med mig. Min ångest blev bara värre och värre. Satt utanför skolan tills den va slut. när alla tjejer kom ut då visste jag att man kunde gå tillbaka till stugan igen.
Kom tillbaka, Jörgen va inte kvar. Han hade slutat för dagen. Skööönt tänkte jag, nu lite lugn och ro i mitt liv. Såg att Sara va kvar, gick fram till henne och sa, hur fan kan du låta någon göra såhär, då svarade hon mig, jag vet Roba , det hade gjorde va fel. Jag gick bara därifrån, vilken jävla hora som säger att hon vet att han gjorde fel och gjorde inget åt saken. Gick in i mitt rum och hade fortfarande ont, kunde knappt sova den kvällen.

då. 2008
Liggandes på en vit fin sand strand med en drink i handen och en god vän bredvid. Njuter vi av solen som bränner på huden och indiska Ocianen framför oss. Ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem till Sverige igen.

Veckorna gick och när jag hade njutit av livet i över en månad så va det dags att packa sin väska och återvända till Sverige. Gråtandes packa jag väskan , ville verkligen inte lämna allt här. fortfarande så hade jag ingen aning om vad som förvänta mig när jag kommer hem.

Flyget lyfte och så var det bara att försöka sätta sig bekvämt, här skulle jag sitta dem närmaste 12 timmarna. 12 timmar gick och plötsligt så va jag i Sverige. Hade absolut ingen hemlängtan ! en kära vän mötte upp mig för sen köra mig hem. Mådde fortfarande dåligt utav att va hemma. Kommer hem , slänger mig i sängen och somnar in för dagen. Fortfarande ingen aning om vad som förväntar mig.

Dagen därpå, mobilen ringer och ringer. Ville undvika telefonen för att jag verkligen inte hade lust att prata med någon. Men den fortsatte och ringa och ringa, kunde till slut inte ignorera den. Tog upp den och svarade med en mörk, trött röst. Hade fortfarande inte sovit ut efter den långa resan.

Hallååå, svarade jag. Då va det min gamla socialsekreterare från förr, Hej Roba. Hur mår du, hur har du haft det. Jag berättar väldigt kort för att avsluta samtalet snabbt för att sen få fortsätta sova. Då säger socialsekreteraren, läste i en dödsannons. Jag bara, Okej, väldigt ointresserad. I mina tankar tänkte jag bara, vad vill kärringen, hör hon inte att jag inte orkar prata. Ja, säger hon. Det står att Ann-Britt Dahl är död, så är det en sån basset hund på, finns la inte många Ann-Britt Dahl i Herrljuga. Jag, blev plötsligt jätte pigg, satte mig upp och sa, va, vad sa du?! Ja, så sa hon det igen. jag bara, okej, hmm,aaa,okej,ja,men vi hörs sen. La på luren, fortfarande så hade jag inte fattat än vad det menades.. så jag la mig och försöka sova igen. liggandes kvar på sängen så flyger tankarna runt. Menade hon att min mamma är död?? Neeeeej, kan absolut inte stämma. Hon kan för fan inte vara död. Jag snackade med henne innan jag åkte, och då var allt okej. Dagen gick och jag blev kvar liggandes i sängen hela dagen, men sova var det sista jag gjorde.

Begravningen kom, ville verkligen inte gå. Hade aldrig varit på en begravning. Visste inte hur jag skulle ta det. Min första begravning jag gick på skulle va min mammas. Tankarna flög. Men gå va jag tvungen att göra. Skulle aldrig förlåta mig själv annars. Sittandes i kyrkan och hör jag hur alla gråter, fick panik, visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara springa ut och skrika. Var jag verkligen på min mammas begravning? Är det hon som är där framme , död? jag bet ihop, försökte hindra tårar för att komma. Va tvungen att visa mig stark, gråta skulle jag aldrig göra. Men de gick inte och hålla sig, jag grät så mycket att folk runtomkring mig gav mig näsdukar. Hur mycket jag än torka, så kom det mer tårar. Satt där och skrek inom mig själv , varför, varför just hon?! Kunde inte kontrolera mig själv den dagen. Även om jag hade varit på begravningen så va min mamma fortfarande inte död. jag intala mig själv det för att slippa tänka på det. Den kvällen blev det som alla andra kvällar med ångest. Köpte mig fem gram hach, och satt hemma hela kvällen och rökte. Mina tankar försvann och hade inte någon tanke om att jag hade varit på begravning och att min mamma va död. sittandes i lägenheten jätte hög va as skönt. Och så fortsatte mina dagar framöver…


Idag..2012
Det gör så ont att leva med att aldrig fick tala om för dig hur mycket jag egentligen älskade dig. Även om alla säger att du visste om det så känns det ändå i en att man själv aldrig fick bevisa det för dig. Så mycket som du älskade och kämpade för mig skulle nog ingen göra för någon. Du var inte ens min riktiga mamma utan en fostermamma. Du kämpade in till de sista med mig och jag vägrade ta emot din kärlek. Stötte ut dig och skrek och behandlade dig dåligt. Så dåligt att jag inte kan sluta tänka på det. De äter upp mig inifrån, att jag inte kan ta tillbaka tiden då du levde och bara få krama om dig och aldrig släppa taget. Att bara få säga att jag älska dig. Kan inte gå vidare men att du verkligen är borta, kan inte förstå att du aldrig komma finnas där för mig igen. Känner mig så jävla ensam. så älskad som jag kände mig av dig kommer jag aldrig göra igen, aldrig!

Mins att du vägra släppa mig, fast jag mådde så dåligt och inte kunde kontrolera mig själv längre . jag va tvungen att flytta ifrån dig. Och du vägra släppa mig. Att du kämpa så mycket tills någon från socialentjänsten fick ta tag i dig och säga, nej Ann-Britt, de får räcker nu. Finns inget mer du kan göra åt Roba, du har redan gjort allt. Från med nu tar vi över. Och du bara började gråta.

Att en fostermamma älskade sitt fosterbarn så som du gjorde är helt sjukt. Finns ingen människa som du. Någon med så stort hjärta som du hade, helt otroligt. Du var den bästa mamman man kan önska sig. Du fanns alltid där och stötta en, krama en och bara gav all kärlek du hade till en när man behövde det som mest. du såg mig när ingen annan såg mig. Det fanns något speciellt mellan oss, och det märkte du, därför du kämpade för mig.
Jag älskade så otroligt mycket. Ville bara inte visa det för dig.va rädd att förlora dig som alla andra i mitt liv som jag visade någon kärlek till.

Tanken att aldrig få se dig igen gör så ont, för ont. Hade jag verkligen fått bevisat att jag verkligen hade fått vara med dig igen efter döden då hade jag tagit mitt liv. allt för att få vara med dig, krama om dig och bara tala om för dig hur mycket jag älskar dig.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv, Roba hon kommer aldrig komma tillbaka, hon är borta för alltid. Så vägra jag tro det. Vill fortfarande tro att du lever och att vi bara ha tappat kontakten helt. Den tanken får mig må bättre än att du verkligen är död.
Livet är så jävla orättvist, det har vi fått bevisat. Att just du av alla människor skulle försvinna från mig. Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för du. Du hade så mycket mer att ge än vad jag har. du hade så många som älskade dig, så många som var beroende av dig. Du dog alldeles för tidigt. Av en sjukdom som inte går att bota.

Du var en sån stark kvinna, du ville gå igenom detta helt själv utan att tala om det för nån. Du ville inte att någon skulle må dåligt. Varför? Varför skulle inte du få visa att du behövde hjälp, när du va där och hjälpte alla andra. Varför fick vi inte stötta dig igenom detta! Varför sa du inget till mig, så att jag kunde vara där och kämpa för dig, så som du kämpa för mig?!
Ännu mer ont gör det i mig när jag vet att jag log på en strand och sola och mådde bra och bara njöt av livet så log du på sjukhuset och kämpade för ditt liv utan att jag hade någon aning. . Hade ingen aning om att du levde med cancer . Cancer som åt upp dig medan jag log på en strand. Kommer aldrig få ut det från mitt huvud. Kan fortfarande inte släppa det. Mår så dåligt, att jag inte fick va med dig dem sista dagarna, timmarna, Bara ligga där bredvid dig och få känna din närhet för sista gången. Då jag kunde ha en chans och få tala om för dig hur mycket jag älska dig. Så mycket du har fått stå ut med i livet med mig. Du var stark och lyckades stå emot allt. Men cancern var tyvärr starkare och lyckades äta upp dig och du somnade in för gott.

Nu har jag bara minnen kvar. Kan ibland luta mig tillbaka och få mig ett gott skratt. Hur du gapa och skrek efter mig, och hur vi log och brottades. Och hur glad du blev när jag kallade dig för mamma. Tråkigt att leva med dem minnena ensam och inte har någon att skratta åt dem med. Idag hade du varit en stolt mamma. Det du gjorde kommer jag ta efter och göra mot mina barn.


Om gud kom ner på jorden och sa, du får välja att hämta tillbaka någon men då måste du släcka någon annans liv så hade jag valt dig och släckt mitt egna liv. Så mycket förtjänade du att leva. Du älskade livet. Du försvann alldeles för tidigt. Älskar dig min älskade mamma. Finns ingen dag jag inte tänker på dig. Blir påmind om dig vart jag än går, vart jag än tittar så finns du där med mig. Älskade dig då, nu och för alltid… Din dotter

Önskar att ingen ska få reda på de på det sättet som jag fick...

När jag väl kom hem från sjukhuset efter några dagar rymde jag direkt från ”fängelset”. Det var då jag upptäckte narkotikan och dess effekt. Det var enda sättet för mig att fly undan verkligheten och glömma bort mina känslor, min familj och alla människor som utnyttjat mig. Det var utan tvekan den bästa känslan jag känt på, att bara inte känna någonting, men knarket har sin baksida också. Efter att ha varit på rymmen och neddrogad i ett halvår fick polisen syn på mig och då blev det att jag blev inlagd direkt. I en hel månad satt jag i ett sjukrum för att all knark som fanns i min kropp skulle försvinna, jag har aldrig varit mer desperat under den månaden. De proppa i mig massa medicin för att jag inte skulle få återfall men i själva verket så var det droger dem gav mig. Jag blev omänsklig i mitt beteende och i mina känslor, jag hade skärmat av hela min omvärld pga allt som hänt mig. Efter en tid var personalen oerhört trötta på mig för jag påverkade de andra tjejerna negativt genom mitt uppförande och följden blev att jag förflyttades ännu en gång. Norrland blev min nästa anstalt och det var för att jag inte skulle kunna rymma eller träffa folk som jag kände. Istället för att rymma därifrån beslöt jag mig för att låsa in mig i mitt rum. Det enda jag hade i tankarna var hur jag skulle kunna komma åt knark för det dämpade min ångest och min ånger till allt jag gjort.

Jag pratade inte med någon på flera månader men en dag när jag satt i vardags rummet hörde jag hur två andra tjejer planerade att elda upp rummet. Jag gillade iden för nu kunde jag brännas ihjäl utan att jag orsakat någonting.

Elden började i gardinerna och efter några minuter var rummet fullt med rök, personalen gjorde allt för att få ut mig men jag vägrade. Larmet gick igång och efter det blev det helt svart. Jag kommer inte ihåg någonting. När jag väl öppnade mina ögon såg jag några läkare runt mig och jag märkte att massa slangar var kopplade till min kropp. Jag hade överlevt ännu ett attentat mot mig själv och fick ännu mer ångest. Jag försökte minnas när jag mådde bra senast och då kom jag att tänka på dagen när jag och mina syskon blev placerade på det första barnhemmet. Jag trodde att mitt liv var räddat och att allt skulle återupprättas, men från ytterkanten av helvetet till mitten av helvetet hade min flytt varit.

När jag kom hem från sjukhuset frågade för första gången en personal hur jag egentligen mådde. Och då aggressivt svarade jag, hur ska jag må när man som liten blivit misshandlat av sina föräldrar och sedan blivit förflyttad från barnhem till fosterhem och slutningen till ungdomsfängelser? Hur kan jag må? Han kände medlidande och kramade om mig och sa att han skulle fixa ett bättre boende där jag kunde komma och gå lite som jag ville, men det skulle ta tid för jag blev kvar i Norrland ett år efter den händelsen. Åren gick oerhört snabbt när jag var ung och helt plötsligt hade jag fyllt 16 år, på min egen begäran ville jag flytta tillbaks till min stad och det blev så. Känslan av att äntligen vara fri från att ha varit inlåst i ett helvetes år går inte att beskriva, jag fick bo i ett hem där det var fritt, jag kunde komma och gå som jag ville. Men när jag mötte verkligheten blev det en chock för mig, på ett år som jag varit inlåst hade jag bara träffat min personal samt de andra ”offren” som satt inlåsta med mig. Det blev för många intryck och för många människor och det skrämde mig totalt, jag hade blivit rädd för människor och jag vågade inte visa mig ute längre. Enda flykten jag hade var att gömma mig i mitt rum men sedan tillslut tog jag tag i situationen. Jag tränade upp mig själv i att gå ut och där ute kunde jag träffa mina barndomsvänner. De blev chockade när de såg mig, deras första fråga som de ställde mig var ”Vart har du varit under dessa år?”. Där fick jag berätta vad som hänt mig sedan den dagen jag lämnade dem, och de blev mycket ledsna för min skull men jag gillade inte att de tyckte synd om mig för ”jag lever ju” var min tanke.

Men återigen hamna jag i depression, och det gör man om man inte tagit tag i sin situation och försökt lösa de grundläggande problem som finns inom en själv. Verkligheten hinner ifatt en på något sätt och jag började med droger igen för att känna mig ”lycklig”. Personalen i hemmet som jag bodde i misstänkte att allt inte stod rätt till och tvinga mig ta pissprov. Efter några veckor rymde jag men jag hade fortfarande kontakt med den socialtjänstkvinnan som tog oss första dagen. Till henne kunde jag säga som det var och la upp allt på bordet. Jag berättade att jag egentligen inte ville knarka och det enda jag ville var att få lugn och ro utan hot om att bli inspärrad. Då lovade hon mig om att fixa ett bra boende som är anpassat till mig och mina problem, resultatet blev ett hvb hem med massa hundar. I min nya tillvaro fick jag min egen hund som jag döpte till Silvia, och hur sjukt det än låter så mådde jag bra när jag var med Silvia. Hon blev min bästa vän och följde med mig överallt, och hon var min trygghet som fick mig att känna mig levande för en gångs skull. HVB mamman tog verkligen hand om mig exakt som min foster mamma hade gjort, och mina sår som varit så djupa i mitt innersta hade börjat läka sakta men säkert. Jag hade en kurator som jag talade med en gång i veckan och det hjälpte min process att förstå saker och ting. Men allt lyckligt verkar ha ett tragiskt slut för när min HVB mammas pappa hade gått bort blev hon deprimerad och det resulterade i att hon började dricka allt mer och mer. Hon började hota mig och försökte slå mig vid flera tillfällen, det gjorde så att jag själv börja må dåligt och jag såg ingen annan utväg än att ringa socialtjänsten. Ännu en gång fick jag flytta men denna gång till en egen lägenhet men det innebar att jag var tvungen att träffa en kontaktperson varje dag för att stämma av hur allt funkar. Det var en härlig känsla att få känna sig fri, ha något eget som fick göra som man ville. Min kontaktperson underlättade verkligen för mig, och hon tog med mig på grejer jag aldrig gjort tidigare t.ex. Som att åka utomlands mm. Tiden gick och jag hade fått ordning på mitt liv, jag träffade en när jag var 17 år. Allt gick som på räls, och tiden bara gick. Jag skaffade körkort och hade börjat tjäna egna pengar genom mitt första arbete. Jag kände mig sed och älskad på riktigt denna gång, utan knark och utan några låtsasmänniskor vid min sida. Livet lekte för mig, jag hade allt en 18 åring kunde önska sig, en lägenhet, ett jobb, en bil, en pojkvän som verkligen älskade mig. Vem hade kunnat tro det för något år sedan? Inte jag iallafall! Efter ett tag flyttade jag och min pojkvän till en lägenhet för att vi skulle kunna få mer tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig säker och trygg i att vara jag. Min biologiska pappa tog kontakt med mig efter flera år och vi började prata lite smått. Trots allt som min biologiska pappa hade gjort emot mig så kändes det ändå skönt att jag fick samtala med min han för en gångs skull som vanliga barn gör med sina pappor. När ett år hade gått kunde jag se tillbaks på det gånga året som varit och bara njuta, jag sa till mig själv ”om mitt första år som en fri människa var så bra, hur bra kommer inte det andra att bli?”

Tyvärr så måste jag säga att andra året blev ett rent helvete, min underbara pojkvän förvandlades till ett monster, han började med kriminalitet och det slutade med att han inte lät mig göra någonting förutom att gå till jobbet och sedan direkt hem. Hans svartsjuka gjorde honom helt sinnessjuk och det var då han började misshandla mig. Jag som trodde att jag fått ordning på mitt liv fick känna mig besegrad ännu en gång. Jag försökte lämna honom med då hotade han med att döda mina syskon och automatiskt började jag skära mig själv igen. Jag fick mer och mer stryk av honom och han behandla mig som en slav i hemmet och en som han kunde utnyttja sexuellt. Det är det mest kränkande jag fått uppleva och alla ni som varit i samma situation så lider jag med er. Att bara ligga där medan en man har sin näve knuten för att få sin egen lust tillfredställd genom att tränga sig på sexuellt. När jag till slut vågade rymma ifrån han hotade han med att döda min bror om jag inte kom tillbaks. Som en hund gick jag tillbaka för att inte utsätta min älskade broder för massa obehag, för jag visste att han hade kapabel till att göra något sådant. Men en dag orkade jag inte mer och jag ringde honom när jag var på jobbet, jag sa ”jag kommer inte komma hem mer och om du gör någonting mot min familj så kommer jag säga till polisen allt skit du gjort med dina kriminella vänner.” Det kanske inte var det bästa jag kunde göra för han fick tag på en av mina vänner och bråk utbröt, min kompis pappa gick ner för att prata med honom och då sköt mitt ex min kompis pappa. Jag mådde oerhört dåligt för det var på grund av mig som allt detta har hänt. Efter flera månader när jag skulle tanka så skulle jag möta mitt ex igen. Jag hann knappt ta av mig bilbältet när jag hörde passagerardörren öppnas. Killen hotade mig och sa att jag skulle köra därifrån direkt, han tvinga mig köra hem till honom och väl hemma började han slå mig. Jag skrek av frustration att det spelar ingen roll vad han gör för jag vill ändå dö, då hämtade han en kunde och tryckte den mot mitt ansikte. Efter några minuter låg jag på golvet halvt medvetslös och såg bara hur allt började svartna i mina ögon, exakt då släppte han kudden och avslutade med att kalla mig för hora samtidigt som han sparka mig i huvudet och spottade på mig. Sedan släpade han ut mig ur lägenheten och jag kämpade mig krypande ut från porten till min bil. Det sista jag hörde var en manlig röst som skrek att någon skulle ringa 112. Ännu en gång vaknade jag på sjukhuset, jag tänkte skit, också varför vaknar jag alltid upp, jag vill ju dö så snälla Gud låt bli mig. Polisen kom för att förhöra mig om vad som hänt men jag var livrädd och höll tyst. Efter att vistats på sjukhuset ett tag tog jag tag i min mobil och ringde upp människan som verkligen slaktat mig. Jag frågade honom om vad som kan få honom att lämna mig, då sa han ”Om inte jag får dig då ska ingen annan få dig och enda sättet för att jag ska låta dig vara är om du flyttar härifrån”. Då lovade jag honom att flytta, gick hem packade en väska med det mest behövande och åkte senare på kvällen till min kusin som bodde i en annan stad.
Jag hunnit bli 21 år boende i en annan stad och det ”frivilligt”. Det gick ganska snabbt för mig att anpassa mig till mitt nya liv, nya vänner och nytt arbete. Konstigt nog så gick det väldigt bra för mig och livet började ordnas upp för mig.
Nu har det gått 4 år i min nya stad och jag är 25 år, bor med min fästman och jobbar på med livet i behåll och jag har aldrig mått så bra som jag gör idag. Men livet är upp och ner, och vägen hit har inte varit den enklaste. Jag har ofta klagat på Gud, men det är han som egentligen varit min styrka. Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv och lider med dem som har haft det som mig och det finns folk som har det värre och det är synd för ingen förtjänar att bli behandlad så. Jag har fortfarande kontakt med socialtjänstkvinnan som tog oss från våra föräldrar, hon säger alltid ” det är skönt att höra att du skrattar från hela ditt hjärta och jag visste att du var en överlevare, det har du bevisat för dig men framför allt för oss på socialen.” och det är vad jag är. En överlevare, jag har förlåtit min biologiska pappa för allt han gjort och det kanske låter konstigt men jag har gjort massa skit i mitt liv och folk har förlåtit mig. Min biologiska pappa har insett att han behandlat mig fel och försöker gottgöra det, han ringer mig jätte ofta och har hjälpt mig mycket. Idag är han en bra vän och det skulle jag aldrig kunna tro, han har bett om förlåtelse över alla de överträdelser han gjort gentemot mig och jag är tacksam för allt idag. Allt jag varit med om har format mig till den jag är. Eftersom jag mår bra och trivs i mig själv kan jag blicka tillbaks och se allt som en erfarenhet som jag kan använda. Gud kan göra mycket mörkt i ens liv till oerhört mycket gott. Allt handlar om att ge en andra chans, först gav jag mig själv en andra chans att börja älska mig själv och sedan gav jag min biologiska pappa en andra chans. Jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans !


Med vänlig hälsning den bortglömda flickan som hitta hem tillslut.